Festtal 130 år

Christoffer Taxell, ordförande för Föreningen Konstsamfundet, på föreningens möte på Söderlångvik gård i Dragsfjärd 3.9.2008 i anledning av att 130 år förflutit sedan Amos Andersons födelse.

När vi i dag här på Söderlångvik firar 130 år sedan Amos Andersons födelse finns det anledning att fråga sig hur Föreningen Konstsamfundet som förvaltare, inte bara av Amos Andersons kvarlåtenskap utan också av de kulturella och samälleliga strävandena han önskade främja, har lyckats i sin krävande uppgift.  

Det säger sig självt att styrelsen och det enligt stadgarna låga antalet medlemmmar i Konstsamfundet kan anses jäviga att göra en sådan bedömning. Samtidigt är det bra att erinra om att Amos Anderson själv skapat den ordningen att just Konstsamfundet och ingen annan bär ansvaret för att hans materiella och kulturella arv förvaltas i enlighet med de anvisningar han lämnat. Det är ett uppdrag vi inom Konstsamfundet tar på största allvar. Det kan finnas olika synpunkter på om en sådan ordning är tidsenlig i dagens samhälle. Den diskussionen är dock hypotetisk. Vår uppgift är att så väl som möjligt verka enligt de regler Amos Anderson skapat. Dem kan ingen ändra. Konstsamfundet kommer aldrig att åt någon annan överlåta vare sig beslutanderätten eller ansvaret för att Amos vilja efterlevs.

En sådan inställning innebär, självfallet, inte att Konstsamfundet för egen del skulle undandra sig den offentliga granskning som är rådande i dagens öppna samhälle. Vi publicerar vår utdelning och vilka principer den bygger på. Vi söker råd och sakkunskap på många olika håll för att uppfylla de krav på kvalitet som vi ser som centrala i all vår verksamhet. Men ibland visar den offentliga diskussionen att Föreningen Konstsamfundet, vår verksamhet och grunden för den, sist och slutligen utgör en ganska okänd helhet. Vi har därför säkert anledning att söka stärka vår information och hur vi kommunicerar vår roll och uppgift. Vi har ingenting att dölja.

Det finns skäl att understryka att Konstsamfundets uppgift både är att förvalta sin förmögenhet så väl som möjligt och att utnyttja dess avkastning för att stöda kultur och samhälle. Att framgångsrikt kunna handha den senare uppgiften förutsätter framgång också i den förra. Därför är den ekonomiska verksamheten, som sker i form av olika slag av placeringar, central för Konstsamfundet, inte därför att vi skulle anse den viktigare än vad vi övrigt syslar med. Överraskande nog ser det ut att finnas ett behov att ständigt understryka nödvändigheten i detta samband.

Det är en självklarhet, som också Amos Anderson byggde på. Eller som Torsten Steinby säger i sin biografi över honom: ”Tyngdpunkten i hans verksamhet låg på det ekonomiska planet, men de andligt kulturella intressena stod honom närmast.”  

Hur har då Konstsamfundet lyckats i sin uppgift?

Det har varit en på många sätt omväxlande färd sedan föreningen grundades år 1940, liksom också sedan 1961 då Amos Anderson avled. Men det är nog ingen övedrift att säga att Konstsamfundet redan under en lång rad av år kunnat visa en positiv utveckling. Understöden och stipendierna på kulturens och utbildningens många olika fält har över åren ökat kraftigt. Det gäller lokala och regionala satsningar lika väl som mera allmänna understöd. I flera avseenden rör vi oss över ett mycket brett spektrum, från den lokala skolan på Kimitoön till Åbo Akademi och de två yrkeshögskolorna Novia och Arcada, från Svenska Teatern i Helsingfors och Bruksteatern i Dalsbruk till nya satsningar på film, från musikskolor i Österbotten till Musikhuset i Helsingfors, från 4H-bladet till Ny Tid, från Sagalunds museum till Villa Lante i Rom, bara för att ta några exempel.

Vi är glada över att Konstsamfundet för sin del har kunnat bidra till en positiv utveckling. En ytterligare självklarhet är naturligtvis att våra understöd är just bidrag. Kultur och utbildning måste bygga på entusiasmen hos dem de engagerar.

Ett område där Föreningen Konstsamfundet så att säga själv bedriver verksamhet är Amos Andersons konstmuseum. Det har genom ett systematiskt arbete av dess ledning och med betydande ekonomiska insatser från föreningens sida utvecklats till ett av landets mest framgångsrika konstmuseer. Jag vågar tro att man lyckats utveckla verksamheten betydligt längre än vad i tiderna förespeglade den mecenat vars namn museet bär. Det har vi anledning att vara stolta över.

Men som sagt, de ökade satsningarna inom kultur och utbildning har varit möjliga bara genom att Konstsamfundet förmått bygga en fast grund för sin ekonomi, inte minst genom de stora investeringar som, trotsande pessimistiska prognoser, för redan över tjugo år sedan gjordes i det kvarter som i dag bär Forums namn. Det skall inte heller glömmas att man under åren, inte alls utan svårigheter, avyttrat olönsamma eller förlustbringande delar av förmögenheten.  

I Forumkvarteret ligger Hufvudstadsbladet, en central sten i Amos´ bygge,  en central del av Konstsamfundet också i dag. Det skall inte råda någon tvekan om att medierna fortsättningsvis har och kommer att  ha en viktig roll i Konstsamfundets verksamhet. Den konsolidering inom tidningsbranschen  i Svenskfinland som nu pågått i redan ganska många år har Konstsamfundet aktivt deltagit i. Men medielandskapet förändras och de elektroniska medierna erövrar ny  mark. Här är utmaningarna också på finlandssvenskt håll kanske större än på månget annat område

Vi är inom Konstsamfundet beredda att också i framtiden allokera resurser till det breda fält som media representerar. Vi granskar dem egentligen inte som investeringar, utan de har en klar kulturpolitisk roll. Men inom den konkurrensutsatta och kostnadskrävande mediabranschen, kan inte heller de ekonomiska realiteterna förbises. Det gjorde inte heller Amos Anderson. Det finns det helt enkelt i det långa loppet inte råd till.

Bilden av media illustrerar en av de stora utmaningarna också för Konstsamfundet, att kunna förändras i takt med tidens krav – och helst litet tidigare – både i fråga ekonomi och kultur. Utmaningens vikt understryks av att vi samtidigt skall, och vill, vara trogna de grundläggande ideer och principer Amos Anderson stod för.

Det är då bra att minnas att Amos Anderson var framgångsrik just därför att han ofta såg framtiden och dess möjligheter klarare än de flesta. För Föreningen Konstsamfundet, oss medlemmar och alla dem som jobbar inom, om uttrycket tillåts, ”koncernen” är vår utmaning just att ligga rätt i tiden. Arvet efter Amos hedras och bevaras bäst om vi kan se till att våra ekonomiska resurser växer och att vi, anpassade till dagens och morgondagens krav, använder dem långsiktigt och klokt för att stöda de mångfacetterade intressen som var Amos´och som han ville stöda.

Också i förändringen finns det alltid något bestående. Det är självfallet ingen tillfällighet att Konstsamfundet samlats just här på Söderlångvik för att hedra de 130 åren sedan Amos Andersons födelse. Många av oss känner den inställning som präglade honom och som Torsten Steinby återger: ”Han var lyckligast då han fick sätta sig i bilen för att åka till Kimito. För honom var det inte bara en symbolhandling, då han vid Strömma kanal hade chauffören att sakta farten och själv lyfte på hatten för att hälsa sin hembygd”.

I förändringen representerar Söderlångvik det bestående. Det kan Amos hem här i denna vackra bygd göra endast om vi tar väl hand om det. Jag vill därför gärna säga att Ni som har det dagliga ansvaret för Söderlångvik har en viktig roll i Konstsamfundet och i att förvalta arver efter Amos Anderson. Jag tycker Ni sköter den väl.

Månne inte Amos, om han var med oss idag, skulle vara ganska nöjd, med Konstsamfundet – och med Söderlångvik. Låt oss se till att läget är det också när vi år 2028 samlas här för att fira 150-årsdagen. Egentligen är det inte så långt dit.