För Benjamin Orlow är arbetet med offentlig konst betydelsefullt för att det relaterar till ett rum som delas av alla.
Får det offentliga vara offensivt?
Bildkonstnären Benjamin Orlow bor och arbetar i centrala London, i ett nedlagt sjukhus från 1800-talet. Fönstren i det som en gång varit en bäddavdelning vetter mot luggslitna bakgårdar som trotsat gentrifieringsvågen. Hur länge till är oklart. Sjukhuskomplexet ska rivas, men så länge som det står har Orlow och ett hundratal andra konstnärer lov att bo i byggnaden mot en skälig hyra. Här på sjukhusområdet kuraterar han också utställningar för andra konstnärer (www.stchadsprojects.com).
Orlow är född och uppvuxen i Åbo och har studerat konst vid Konstakademin i Åbo och vid Goldsmiths College, University of London. Han har skapat verk för offentliga rum i både England och Finland. År 2020 vann han Statens konstverkskommissions tävling med sitt förslag Baba Mama Yaga. Den massiva bronsskulpturen skulle placeras på Bildkonstakademins vid Konstuniversitetet tak i Helsingfors. Verket förverkligades aldrig, utan projektet rann ut i en utdragen process vars vändningar fortfarande inte är helt tydliga. Orlow har kommenterat processen i en artikel i Konstuniversitets publikation Julkisen taiteen äärellä, eftersom han tycker att det är viktigt att även misslyckade projekt behandlas offentligt.
Just nu finns det en tendens att förutbestämma betydelse och tolkning, och en rädsla för det som är odefinierbart.
– Det ligger i den finska kulturen att man inte vill ställa sig mot auktoriteter. Man kanske surar för sig själv, men om man kritiserar beslut så ses det som att man vill underminera, snarare än att det skulle uppfattas som något konstruktivt. Man kan också bli stämplad som svår att jobba med.
Han ser att det idag finns en tendens att förutbestämma betydelse och tolkning, som bottnar i en rädsla för att fatta fel beslut: man försöker göra saker trygga genom att plocka bort allting som möjligtvis kan upplevas som stötande. Men konstens potential ligger i att väcka känslor och associationer, att våga lägga ut nånting utan att betydelsen är förutbestämd, säger Orlow.
– Speciellt då konsten samtalar med nutidsarkitektur, som kan vara kall och distanserande. Det finns en styrka och en möjlighet i att man inför ett element som bär spår av beröring och emotionell laddning. Det tillför någonting mänskligt till ett offentligt rum.
Rädslan för det odefinierbara
För Orlow är arbetet med offentlig konst betydelsefullt för att det relaterar till ett rum som delas av alla.
– När du skapar konst för ett galleri eller ett museum, existerar verket enbart för dem som valt att gå in i det rummet. Offentlig konst kommer in i folks vardag och tidsramen är också en annan. Man måste fundera på hur ett verk fungerar om tio år, femtio år, långt efter att alla andra är borta. Man kan skapa någonting som formar ett områdes identitet, det finns där varje dag när en person går till skolan. Det blir en del av ett landskap.
De som skapar konsten bär på ett stort ansvar, säger Orlow, men ännu större är ansvaret hos dem som beställer och bestämmer om offentlig konst. Han efterlyser ett större mod hos beslutsfattarna. Om man på förhand försöker mota Olle i grind och undvika obekväma diskussioner om konstverket, uppstår ett slags låtsaskonst för funktionens skull, enligt Orlow. En slags dekorativ abstraktion som egentligen inte betyder någonting för någon, annat än att man kan bocka av det.
– Det är ett enormt underskattande av vad folk vill ha i sina offentliga rum. Just nu finns det en tendens att förutbestämma betydelse och tolkning, och en rädsla för det som är odefinierbart. Det är ett tidevarv av att försöka kategorisera allting enligt modeller, men modellerna känns inte passande på verkligheten.
Stora rum, stora verk
Benjamin Orlow har jobbat med både digitala och fysiska tekniker, från videoverk till monumentala ler- och bronsskulpturer. I och med flytten till England insåg han hur det fysiska rummet formar konsten.
– Jag jobbade mycket med video när jag flyttade till England, helt enkelt för att jag inte hade utrymme att jobba med större verk. När jag hittade guardianship-systemet där man som konstnär får tillgång till offentliga byggnader som ska rivas, kunde jag börja jobba i större skala. Jag hade i början inte råd med material så jag använde pizzakartonger, som ju föll sönder efter ett tag. Sedan blev jag ombedd att göra ett offentligt konstverk och som motvikt till de efemära materialen ville jag göra någonting som är så bestående som möjligt, så jag gjorde bronshuvuden på granitpelare.
För att kunna göra mallar av konstverken började han arbeta i lera. Så småningom tog leran mer och mer plats, bokstavligt och bildligt talat.
– Nu är jag i ett skede där jag skapar massiva konstverk i lera på plats i utställningslokalen och efter utställningen förstörs mina konstverk. Det hör till deras natur att de existerar bara en begränsad tid. Verken förändras också under utställningen, de spricker och krymper då leran torkar. Det finns en frihet i att de existerar bara i den stunden. Jag tilltalas också av omöjligheten i stora verk, det finns en drift i det ologiska.
De efemära lerverken och de bestående verken i de offentliga rummen är inte varandras motpoler, utan Orlow säger att de informerar varandra.
– När jag jobbar med lera kan jag kan ta ganska stora risker. Det kan leda till oväntade resultat som sedan kan spilla över till de permanenta verken.
Om konstnärlig integritet
Offentlig konst innebär två element som kan upplevas som motstridiga med det konstnärliga arbetet: dels ett tävlingsmoment och dels frågan om konstnärlig integritet. Offentlig konst upphandlas så gott som alltid via tävlingar och beställaren av verket har ofta synpunkter och restriktioner på det konstnärliga utförandet. Benjamin Orlow är medveten om begränsningarna men vill inte tumma på sitt arbetssätt:
– Jag har mitt formspråk som jag utvecklat, jag jobbar intuitivt och helst bygger jag inte modeller. När jag blir vald att utföra ett verk så gör jag det tydligt i förslaget att verkets utformning kommer att ske under processens gång och att verkets beställare får välja om de vill ta emot öppenheten som det innebär. Jag försöker hitta fram till det som känns betydelsefullt och har en emotionell resonans, men som samtidigt är öppet för tolkning.
Jag försöker hitta fram till det som känns betydelsefullt och har en emotionell resonans, men som samtidigt är öppet för tolkning.
Energin i materialet
Det konstnärliga skapandet är kopplat till en inre drivkraft, snarare än ett medvetet beslut, säger Orlow.
– Jag gör konst också när jag inte har någon anledning att göra det. Också i de stunder då det inte finns någon efterfrågan, resurser eller ett slutligt mål för ett verk så skapar jag. Jag formar någonting tills något jag känner igen uppenbarar sig. Innan jag hittar det jag söker, matar jag in all min energi i materialet. Det kan vara tröttsamt, nästan desperat. Men så fort jag har hittat det så vänder det och istället får jag energi av arbetet. Det är där laddningen uppstår, det som också åskådaren kan uppfatta.
Benjamin Orlow har fått bidrag av Konstsamfundet.