Generation26

Jag fascineras av tanken på rummet som omedelbar existens, och hur en sinnlig kropp existerar i rummet.

Generation26 ger högtalaren till unga konstnärer 

Just nu pågår förberedelserna för Generation 2026-utställningen. Omkring 40 unga konstnärer har valts att ställa ut på utställningen som öppnar i museet Amos Rex våren 2026. Dem väntar en tid av intensivt skapande, tätt samarbete med museets kuratorer och en oförglömlig upplevelse. 

Aino Kontinen från Lahtis och Yoonsik Kim från Helsingfors hörde till dem som valdes till den förra Generation-utställningen år 2023, och under ett år fick de jobba med alla aspekter av att ställa ut konstverk på ett stort museum. I fjol satt de med i expertjuryn som valde konstnärerna till Generation 2026. 

Den i Sydkorea födda men i Finland uppvuxna konstnären och designern Yoonsik Kim visste tidigt vad han ville. På gymnasiets andra klass i Suomalainen yhteiskoulu (SYK) bestämde han sig för att satsa på kreativa ämnen. Han var inget fan av rapmusik men hade fått syn på Kanye Wests tidiga klädmodeller som kombinerade ”homeless”-estetiken med militärkläder. 

 – Där fanns referenser till Helmut Langs minimalism, och så tilltalades jag av attityden och de högklassiga jerseymaterialen från Japan, fast jag inte då ännu förstod mig på något alls egentligen. Också Yohji Yamamotos futurism slog ned i mitt medvetande som en bomb. 

Under militärtjänstgöringen i Vekaranjärvi fascinerades den klädintresserade Kim av olika snitt som armén använde för att göra plaggen så funktionella som möjligt. Också de ganska formella kläderna som användes i kyrkan hade tidigare väckt hans intresse. 

– Det introspektiva elementet i uniformer och hur det påverkade förmågan att uttrycka sig fascinerade mig. Vad händer när din personlighet raderas i och med att alla går klädda i samma sorts plagg?  

Ansökte med en idé 

– Det var under min tredje höst vid Aalto-universitetet år 2021 som jag slog till och ansökte till Generation23, med ett koncept som verkligen bara var på idéstadiet, och löst handlade om uniformer och inåtvändhet.   

Den unga designern hade tidigare visat upp plagg på modeshower men sökte efter ett alternativt sätt och ställe att visa upp klädstilar med material han älskade. 

 – Jag ville ifrågasätta klädesplagget som bruksföremål, och tänja i synnerhet materialkontexten till bildkonstfältet, drar sig den nu 26-åriga kläddesignern till minnes. Vid tiden för ansökan var han 23 år gammal. 

Kim hade färdiga mönster att ta till, eftersom Yle hade slumpat bort en hop fångkläder efter en storproduktion som han nu kunde sprätta upp och ta modell av. Ett stipendium från Konstsamfundet hjälpte Kim på traven och han kunde beställa trådarna från Japan och Italien, låta väva tygerna i Tekstiiliverstas i Tavastehus, och samarbeta med en vän, inredningsarkitekten Mooses Pöysti i utformningen av hängarna. 

– Vi hade olika deadlines och jag hade överläggningar med min kurator Anastasia Isakova. Jag måste emellanåt höra av mig med text och foto per e-post så att Anastasia visste vad som gällde, och leverera till exempel texten för utställningen. 

Dagarna då utställningen byggdes upp i Amos Rex har fastnat i Yoonsik Kims minne.  

– Visst hade vi haft gemensamma fotosessioner och sånt, men då förstod jag att det här verkligen händer på riktigt och att jag är en del av en storslagen, mångsidig utställning.  

Han liknar upplevelsen vid att vara med i en film med alla byggställningar, byggkarlar- och kvinnor, och en jättelik anslagstavla med tidtabellen för de olika faserna. 

– Energin var intensiv och positiv. Alla jobbade mot samma mål: en extraordinär exposé av det vi ungdomar från olika håll av Finland kände att var väsentligt att föra fram. 

Han anser att själva ansökningsprocessen är viktig och lärorik. När man förstår hur ansökningar görs blir tröskeln lägre för att göra dem i fortsättningen. Man ska inte vara rädd, bara lita på sig själv, våga försöka och också ha det skoj under processen – man har ju inget att förlora, tycker Kim. 

–  Det här den bästa möjligheten du har i Finland att som riktigt ung bekanta dig med hur utställningar byggs upp och bli stödd och guidad av kunniga proffs i varje skede, konstaterar han. 

Amos Rex är ett fantastiskt rum för konst. Och Generation ger en plattform, där man efter åratal av drömmande kan förverkliga sina drömmar.

Kontinen lade till ”spoken word” 

Också för den andra unga jurymedlemmen, 25-åriga Aino Kontinen som arbetar med skrivande, scenkonst och kameraarbete, kom Generation 2023 lägligt. Hon hade studerat scenografi vid Aalto några år och var inne i en intensiv personlig introspektion i skarven mellan kandidatstudierna vid Aalto och magisterstudierna vid Konstuniversitetet när det var dags att söka.  

Kontinen kände att hon behövde nya infallsvinklar för att hitta en egen väg. I synnerhet behövde hon stärka sin tro på sitt eget självständiga skapande och lita mer på sina egna observationer utanför skolans gruppkontext. 

När hon tidigare hade besökt Generation 2020 hade hon fått en insikt; konst handlar inte nödvändigtvis alls om grandiosa och storvulna projekt; utställningen fick henne att lyssna inåt och lita mer på de egna observationerna och påbörja arbetena i mindre skala. Arbeta mer anspråkslöst, enklare. 

– Jag hade gjort en del studier i film och ända sedan skoltiden skrivit poesi. Och via Generation fick jag andra impulser än jag fick i skolan, det var nyttigt. 

Nu flöt allt samman och kanaliserades i ansökningsprocessen till Generation 2023. Kontinen säger att hennes personliga utvecklingsprocess utmynnade i att hon arbetar med kameran som medium, med video och performativ konst. Därtill arbetar hon med poesi samt observation av rum och kroppslig gestaltning i rummet. Allt genomsyras av ett dramaturgiskt tänk. 

– Hur rör sig människor i ett visst rum, i en viss miljö? Vilken är interaktionen? Jag fascineras av tanken på rummet som omedelbar existens, och hur en sinnlig kropp existerar i rummet. 

Ett omvälvande arbete  

Aino Kontinen hör till de konstnärer som ansökte och blev antagen med ett videokonstkoncept, men i samråd med kuratorerna Krista Mamia och Laura Porola tillfogade hon under arbetets gång en ”spoken word’- performance i helheten.  

– I det skedet av processen handlade det ju inte bara om min insats, och vad jag ville. Jag visste att Generation-helheten redan inbegrep några performance- och dansverk. 

Redan vid ansökningen hade den unga konstnären ett embryo till videokonstverket ”Till min älskling”. Hon hade filmat en 30 sekunders snutt föreställande sin partner och sitt personliga landskap under en filmkurs. När hon blev antagen våren 2022 filmade hon flera snuttar. 

– Som tonåring var jag inspirerad av diktperformance, av spoken word. Min idol var Elsa Tölli. Jag blev inspirerad att tillfoga ett diktelement som kuratorerna lyckligtvis tyckte var en strålande idé. 

Med hjälp av Konstsamfundets stipendium på 1500 euro anställde hon Kira Siuruainen att göra ljuddesign. 

– Det var viktigt för mig att kunna avlöna Kira, eftersom hon är ett proffs och använde av sin tid. Verken är i mitt namn, så det kändes bra att kompensera henne för använd tid och kunnande. 

Under utställningen uppträdde Kontinen tre gånger med det omkring 15 minuter långa diktverket ”Till”, vid sidan om videon som snurrade på utan avbrott. Enligt henne hade spoken word-inslaget en enorm betydelse för självförtroendet; hon ser sig nu, på ett helt annat sätt än tidigare, som en författare, poet och estradartist. 

– Det var omvälvande, ett genombrott att se sig som en estradpoet. Att få dela med mig av mitt observatörskap var absolut ett steg framåt för mig i mitt konstnärskap. Men visst var jag otroligt nervös inför det hela. 

Generation 2023 ledde också till konkreta arbetserbjudanden för Aino Kontinen, av bland annat en tysk stråkkvartett som bad henne göra en video och foto för ett albumomslag. 
Och så ledde det till att hon sökte och fick en juryplats för Generation 2026. 

– Jag tycker att det är särskilt intressant att se vad unga i ålderskategorin 15-23-åringar tycker att är möjligt eller omöjligt. Det säger mycket om dagens samhälle. 

 Aino Kontinen hoppas att de unga känner sig hoppfulla och att det förmedlas. 

 – Inte nödvändigtvis genom deras verk men genom att de har aktiverat sig och känner att deras och andras existens är hoppfull, inte hopplös. 

Vad skulle du vilja säga åt en ung konstnär just nu? 

 –  Amos Rex är ett fantastiskt rum för konst. Och Generation ger en plattform, där man som jag, efter åratal av drömmande kan förverkliga sina drömmar. Det är helt avgörande att inse att man inte utvecklas som konstnär om man enbart lever i sin egen fantasivärld och inte träder fram och gör något konkret för drömmarna. 

Itha O’Neill uppskattar växelverkan med de unga som kommer ”utifrån”, att de är nyfikna och kan vara kritiska. De unga ifrågasätter etablerade till­vägagångs­sätt.

Jättefräscht och nydanande 

Chefskurator Itha O’Neill  har varit med från första början då förra museichefen Kai Kartio tog med sig ”hela gänget” till Sörnäs 2016 för att träffa Tommi Laitio vid Helsingfors stads ungdomsverksamhet och brainstorma.  

–  Laitio sa att det egentligen inte fanns något ställe för 15-23-åringar att visa upp sin konst. Kai är antingen ”on” eller ”off”. Nu var han ”on” med besked. Allt kändes jättefräscht och nydanande, och vi visste genast att vi skulle jobba stort med ungdomar som central målgrupp. 

 Den första Generation-utställningens Open call blev en succé. Verken till den första utställningen år 2017 i Amos Andersons konstmuseum på Georgsgatan valdes utan jury, men med hjälp av en extern kurator. 

  – Att antagningen hade skett med Open call var viktigt för oss. Vi ville inte förstärka eventuella känslor ungdomar kan ha om att framgång hänger på vem du känner. Alla skulle, och ska, ha en möjlighet och vara på samma startlinje. 

 År 2020 var det dags för följande Generation-utställning, den första i konstmuseet Amos Rex, som hade öppnat för allmänheten 2018. Hela 83 konstnärer togs in den gången.  

 – Varje iteration för med sig lärdomar och vi vill ge vårt bästa varje gång. För varje gång blir vi till exempel bättre på att kommunicera med varandra och med konstnärerna. 

 – Men utställningen ska vara de ungas intervention i konstvärlden, och då måste det finnas en kritisk massa för att den ska anses representera en generation. Det kan inte vara tio uppburna. 2023 hade vi 500 sökanden med totalt omkring 1000 förslag till konstverk, och av dem valdes 50 konstnärer eller konstnärspar till utställningen. 

Itha O’Neill uppskattar växelverkan med de unga som kommer ”utifrån”, att de är nyfikna och kan vara kritiska. De unga ifrågasätter etablerade tillvägagångssätt. Det är värdefulla frågor som utmanar museipersonalens tänkesätt och som de lär sig av.  

 – Vi får i vår tur förklara vissa regler i museet, och att de inte har att göra med att vi vill agera museipolis, utan med verkens, besökarnas och personalens säkerhet. 

 O’Neill får medhåll av assisterande kurator Krista Mamia som tillägger att de etablerade besökssiffrorna kan få många att baxna. Årligen uppgår antalet Amos Rex-besökare under de två huvudutställningarna som bildar museets puls till 230 000.  

–  Vi kan gästas av över 300 besökare per timme, en siffra som kan motsvara besöksantalet under en dag eller vecka i mindre museer och gallerier. 

Mamia säger att alla verk därför måste stresstestas och diskuteras grundligt med de unga. Kuratorns jobb är också att tillsammans med den unga konstnären fundera kring verkens utformning, material och den plats de behöver för att komma till sin rätt i kombination med de övriga verken.   

Ett framtidslaboratorium inom konst 

Konstsamfundets verkställande direktör Stefan Björkman anser rentav att Generation är det viktigaste Amos Rex gör. 

 – Våra unga konstnärer känner att de uppskattas och deras budskap är viktigt för det övriga samhället. Vi gör något konkret för dem och ger dem en chans. Huvudpoängen är helt enkelt att de unga får känslan av att räknas och höra till. 

 – Visst är det intressant när man tar in nya konstnärer till Finland och det kommer stor publik. Men över tiden har tusentals ungdomar ansökt om en plats i utställningen, och de sammanlagt hundratals som har antagits har fått en upplevelse för livet i och med sin första utställning någonsin, och bildat en community. 

Björkman beskriver det som sker med ordet ”framtidslaboratorium” och säger att han efterlyser ansökningar från hela Finland och alla konstfält. 

– Honnörsordet framom alla andra är kvalitet; i tvåan var det mycket video, i trean mycket bildkonst. Få se vad det blir nu. Det går inte att styra för mycket.  De verk som visas ska bli ett avtryck av samtiden, och hela processen ska fungera som ett framtidslaboratorium inom konst. 

– En sak att fundera på och som till och med gjort mig lite ledsen, är att konstnärer som har svenska som modersmål klart var en bristvara i förra utställningen. Jag vill uppmana svenskspråkiga unga att söka – vi vet att ni finns! Det gäller att tro på sig själv, ansöka med låg tröskel, och inte vara för självkritisk. 

Har du en hälsning till de unga?  

– Vi respekterar era tankar och vill hjälpa er att uttrycka dem så bra det går. Vi räcker er en högtalare, så ta den och använd den! 

Texten har bearbetas av Sanna Sarelius