Fördjupat samarbete mellan Konstsamfundet och Aalto-universitetet
Aalto-universitetets mode- och textillinje ställer ut och visar upp sina slutarbeten på en modeshow och utställning i Bio Rex i juni. Evenemanget är samtidigt en lansering av ett nytt kreativt och konstnärligt samarbete.
Alla de som studerar mode eller mode och textil som huvudämne, och tar en kandidat- eller magisterexamen vid Aaltouniversitetet, gör ett lärdomsprov. De visas upp i form av en årligen återkommande modeshow och en utställning. Modevisningen, Näytös25, hålls den 22 maj och utställningen, Näyttely25, mellan den 16 och 31 maj, båda på Aaltos campusområde.
Konstsamfundet har redan tidigare stött modeutbildningen genom att dela ut ett pris på modevisningen, men nu fördjupas samarbetet, i två steg.
Det första steget är att de prisbelönade slutarbetena visas upp på en liten modevisning på Bio Rex i Glaspalatset den 10 juni, och en mindre version av Näyttely25 ställs ut i Bio Rex foajé mellan den 10 och 15 juni.
Det andra steget sker år 2026, då hela evenemanget, både Näytös26 och Näyttely26, flyttar till Glaspalatskvarteret.
De här typerna av samarbeten inspirerar unga talanger att bli ännu bättre
– Vi vill att Amos Rex och Amos Rex kullar och hela Glaspalatskvarteret ska sjuda av kreativitet och stadskultur, så vad är bättre än något som är färggrant och ger färg åt tillvaron här och nu. Vi vill gärna ha unga talanger med i kvarteret, på det sättet föds det nya idéer och det ger energi. De här typerna av samarbeten inspirerar unga talanger att bli ännu bättre, och också vi på Konstsamfundet får inspiration, säger Stefan Björkman, Konstsamfundets vd.
Att de unga talangerna får visa upp sina arbeten i Glaspalatskvarteret påminner om den möjlighet som Konstsamfundet ger unga konstnärer i form av Generation-utställningen på Amos Rex.
– Man kan tycka att Aalto ligger långt borta där ute i Esbo, men det är 12 minuter med metro, och det är kanske en sak som man glömmer bort. Det är roligt för oss att få Aalto med till Glaspalatskvarteret, men dessutom tror jag att det ger en extra kick åt de unga att ha den här grejen inne i stan, istället för ute på campus.
På Aalto-universitetet är det lektorerna Ilona Hyötyläinen och Elina Peltonen som ansvarar för årets modevisning, medan professorena Maarit Salolainen och Julia Valle Noronha ansvarar för utställningen det här året.
Ilona Hyötyläinen är lektor och ansvarig för kandidatprogrammet i mode, och hon är väldigt glad över samarbetet med just Konstsamfundet. Konstsamfundet bidrar i år med utrymmena i Bio Rex, ett pris på 1500€ som delas ut på modeshowen, och ytterligare med en stödsumma till produktionen av Näytös/Näyttely.
– Det är väldigt viktigt att vi får samarbetspartners i finansieringssyfte. Universitetet finansierar en stor del av evenemanget, men det räcker inte riktigt eftersom det är en enorm produktion. Konstsamfundet som partner passar oss och våra värderingar väldigt bra.
Evenemanget har utvecklats från att tidigare ha omfattat endast en modeshow.
– Förra våren utvidgade vi konceptet till att innefatta de lärdomsprov som är gjorda inom en modekontext, men som inte passar för en kollektion som visas på en show. I år tar vi med alla lärdomsprov från huvudämnena på både kandidat- och magisternivå, och de visas upp under paraplybegreppen Aalto Fashion och Aalto Textiles, säger Ilona Hyötyläinen.
– Det är viktigt att visa hela bredden av våra studenters arbeten inom mode och textil. Utställningskonceptet lämpar sig för det, säger Maarit Salolainen och Julia Valle Noronha.
Det är också viktigt att evenemanget får synlighet.
Det här viktigt för oss som skola och för studerandena, det är som ett fönster för dem
– För oss är det väldigt viktigt att vi filmar och fotar kollektionerna, och de publiceras på vår webb och i våra sociala medie-kanaler. Då ser branschen vad vi gör och vad studerandena gör, säger Ilona Hyötyläinen.
– Eftersom evenemanget hålls här i Finland, där vår bransch är jätteliten, är det viktigt att själva evenemanget inte begränsas inom fyra väggar, utan dokumenteras och kommuniceras. Vi måste kunna kommunicera internationellt vad vi gör. Det här viktigt för oss som skola och för studerandena, det är som ett fönster för dem, säger Elina Peltonen.
När vi går runt med fotografen bland några av de studeranden som gör sina slutarbeten slås vi av hur olika och hur personliga de är. Peik Westerlund håller på med sitt lärdomsprov för kandidatexamen. Han har gjort en kollektion som är inspirerad av den finländska skärgården, av kulturen där och människorna som lever där.
– Jag har spenderat alla mina sommarlov i skärgården, den känns som hemma. Jag har studerat hur människor under historien har klätt sig i skärgården. Min kollektion är en blandning av traditionell bondeklädsel och marinuniform.
Han använder bland annat läder och ylle som material, och klädkollektionen innehåller ungefär 30 plagg.
– Min design handlar om att skydda kroppen med kläder, men också om sociala och psykologiska skyddsformer. När man har på sig en uniform så är det en roll. Kläderna är också ett sätt att kommunicera.
Är det kläder eller konst du skapar?
– Jag skulle säga att mode finns där i mitten. Det är konst, men formatet måste vara att det ska kunna kläs på en människa, och det ska vara praktiskt. Själv tycker jag om att designa kläder som är användbara, men kläder är också ett sätt att presentera sig själv. Det är viktigt att man gör sådana kläder som man kan använda länge, så att relationen mellan kläderna och användaren blir stark.
Alba Arillo García kommer ursprungligen från Spanien. Hennes slutarbete för magisterexamen har inspirerats av coronapandemin. Hon förlorade alla sina far- och morföräldrar i covid medan hon själv bodde utomlands. Hon skulle ha velat få ta avsked av dem, men det kunde hon inte.
– Jag tror att det är väldigt viktigt för oss människor att förstå döden, och vår egen dödlighet, genom det som händer andra. När döden kommer nära oss och vår egen familj träffar det oss väldigt hårt. Jag har undersökt hur vi kunde närma oss det här, eller göra döden till en mer naturlig del av livet.
Genom att diskutera med sina nära släktingar, och genom att jobba på sitt projekt i många ensamma timmar, har Alba Arillo García själv bearbetat sin förlust. Hon vill bidra och skapa värde genom det hon är bra på, och närmar sig döden genom processen när människans kropp bryts ned och blir något annat.
– De döda är inte ben i en låda, de blir jord, och den jorden kan vara en del av min trädgård eller så kan jag donera den till en skog.
I sitt slutarbete har hon jobbat med att ta fram nya material, som sedan kan göras till kläder.
– Jag har gjort ett hundratal material som jag har biotillverkat: odlat av avfall och återanvänt material. Nu jobbar jag på plaggen som ska användas för begravning, i princip för regenerativa begravningspraktiker.
Hennes slutarbete har en filosofisk aspekt, men också en mer praktisk. Hon undersöker nämligen också vad som händer med de material som hon har utvecklat, när de begravs på samma sätt som människor.
–Jag har begravt några av mina material, och följer med och undersöker hur de bryts ned under 60 dagar.
Alba Arillo García planerar att fortsätta med sin forskning och sitt nu påbörjade projekt inom ramen för sin doktorsavhandling.
Autuas Ukkonen håller också på med sitt slutarbete inom magisterstudierna. Projektet heter MEGA♡SCHÖN, och där ingår olika typers dockor.
– Konceptet går ut på att alla de här dockorna kan vara vänner, fastän en är en Mollamaija-liknande docka, en annan en pappersdocka och en tredje en plastdocka. Det är ett lekfullt sätt att kommunicera inkluderande tänkande och att förstå andra. Det är en hyllning till vänskap, enligt mig är vänskap den högsta formen av skönhet. Genom dockorna ville jag skapa en värld.
Projektet är en parodi på den kommersiella estetiken.
– Det är spännande att många kan få en känslomässig laddning till en docka, som är ett föremål, det här har jag velat undersöka.
Autuas Ukkonen gjorde en klädkollektion i sitt kandidatarbete, och ville därför göra något annat nu. Några av dockorna kommer att ställas ut på Näyttely25. Redan nu frilansar Ukkonen som kostymdesigner för bland annat teatrar.
– Där ligger min styrka, att skapa världar, och det vill jag fortsätta med, oavsett om det handlar om mode, teater eller att göra leksaker. Just nu har jag många drömmar, men jag vet inte om jag någonsin vill definiera vad de är. När jag började det här projektet tänkte jag att jag inte kan göra leksaker. När de här ställs ut på utställningen är det beviset på att jag tydligen kan göra det, och det är roligt.
Eetu Heikkinens klädkollektion handlar om tekniska fel som kan uppstå exempelvis i videospel, “glitch”.
– Det är störningar i spelens kod, och de kan påverka spelens visuella utseende och eventuellt förstöra hela konsoler. Jag har tagit fram formen på kläderna med hjälp av viktorianska kläders stödstrukturer och silhuetter, och jag har starkt materialfokus i den här kollektonen.
Heikkinen har använt sig av skolans verkstäder så brett som möjligt, gjort stickade och tryckta material och vävt jacquard.
– Jag har gjort en massa olika visuellt konstiga material, där något liknande som en glitch inträffar, antingen i själva trycket eller i ytan eller i sättet att väva materialet.
I framtiden skulle Eetu Heikkinen vilja jobba vidare med tryck eller stickat material på ett modehus, gärna utomlands. I framtidsplanerna ingår också magisterexamen. Heikkinen, som nu gör sitt kandidatarbete, är också utbildad skräddare, och skulle hoppas kunna kombinera traditionellt skrädderi med tryck- och stickvärlden. Men först gäller det att söka en praktikplats med kollektionen, gärna i Paris, Tokyo, Italien eller Belgien.
– Det är viktigt att få se modevärlden utanför Finland också, för att berika min egen förståelse för modedesign.
Också magisterstuderande Elina Heilanen har gjort en kollektion, där hon har själv har gjort materialen.
– Jag har gjort en mönsterbaserad kollektion, och började med att rita. Jag har jobbat med en gammal fotografisk tryckteknik, och har jobbat mycket i mörkrum. Jag ritade ett mönster och bestämde mig för att göra det till ett vävt tyg. Jag ville testa olika tovningstekniker och skapade en struktur där en del av tyget tovas ihop, och en del inte. Det gav en tredimensionell struktur, och mönstret, som är ett ornamentalt blommönster, försvinner lite och är inte längre så framträdande.
Heinonen har inspirerats av vakenhet och sömn, och gränsen däremellan. Hon vill undersöka vilken roll sömn och vila har i dagens samhälle.
– Vi vet alla att de är viktiga, men det är väldigt reglerat var och när vi exempelvis får sova.
Hennes kollektion kommer att innehålla kläder som anspelar på sovande, och ha formen av sängkläder.
I framtiden vill Elina Heilanen jobba med färg och material.
– Drömyrket är att vara arkivtomte i ett stort modehus eller något ställe som har stora textil- och klädarkiv, där jag skulle få se gamla undangömda grejer.
