Konst är ett sätt att leka med andra människors fantasi.  

    

Hur blev du, Alma Pöysti, skådespelare?

Jag är uppvuxen i en teatersläkt, men det var aldrig en självklarhet att jag skulle bli skådespelare. Som barn var jag ofta på teater, det var starkt närvarande i mitt liv. För mig var det en magisk värld och det fanns en disciplin i teatern som jag beundrade. Allt som gjordes på en teater var viktigt: koncentrationen, tystheten, respekten. Det fanns en längtan i mig att få jobba där, men jag var blyg. Det var inget automatiskt steg att ta – bara för att mina släktingar har gjort det här betydde inte att jag hade rätt att stå på scen. Under ett mellanår i Paris samlade jag mitt mod, sökte till teaterhögskolan men kom inte in på första försöket. Sedan studerade jag litteratur i två år och gick med i teatergrupper och två år senare kom jag in. 

Jag är uppvuxen i en teater­släkt, men det var aldrig en själv­klarhet att jag skulle bli skåde­spelare.

Hur närmar du dig en roll? 

Regissören och teaterpedagogen Michael Chekhov har sagt att det kan vara klokt att närma sig en roll som en resa till vänskap. I början är man obekant, men med tiden börjar man vinna rollens förtroende och i slutändan är man nära vänner, som aldrig fördömer eller sviker varandra. Då kommer rollen att öppna sig för dig och berätta sina hemligheter. Det är skådespelarens uppgift, att förstå personen du spelar och berätta berättelsen med något slags kärlek. 

Men egentligen försöker jag akta mig för metoder, för jag tänker att rutinen är ett tveeggat svärd. Det är viktigt att öppna alla sinnen och få in så mycket intryck som möjligt i mina celler, till exempel genom att göra en spellista för rollen. Det blir andra associationer när jag skapar ett inre universum för den karaktären. Ibland måste jag träna specifika färdigheter som en roll har, för att de ska bli obemärkta och komma från ryggmärgen. När vi väl börjar filma så måste jag glömma allt jag pluggat så att det inte blir en uppvisning i hur duktig jag varit som gjort så mycket research. Rollen ska flyga då, vara fri. 

Vilken roll har andra konstformer i din kreativa process? 

Att gå på museum och få ta del av konst är ett sätt att leka med andra människors fantasi. Jag förstår inte alltid det jag ser, men det händer någonting när jag matar in intryck från andra konstområden. När vi spelade in Orenda-filmen som baserar sig på Pirkko Saisios text, så läste jag massor av till exempel Saisios böcker för att komma in i hennes värld. Det matar också undermedvetet rollens och filmens språk.  

Vilka roller har format dig? 

Att spela Tove Jansson var extremt, för jag har så oändlig respekt för personen och konstnären Tove och hon är älskad av så många. Zaida Bergroth, som regisserade filmen, sa att ”eftersom vi bara kan misslyckas, låt oss misslyckas på ett intressant sätt”. Det var befriande.  

Alla roller har format mig och jag har lärt mig jättemycket av olika människor. På scenen måste jag nämna regissören Andriy Zholdak, han gav mig tuffa lärdomar om scenens lagar och skådespelarens möjligheter. Det var extremt, både fysiskt och psykiskt, men det gav mer än det tog.  

Är det skillnad på att jobba på finska och svenska? 

Ja. På teaterhögskolan tänkte jag att jag aldrig kommer att jobba på finska, men det var dumt. Jag har märkt att man faktiskt kan lära sig allt. Finska är ett svårt språk och man får gå många varv innan orden hittar rätt; det är en helt annan sak att säga “mamma” än att säga “äiti”, associationerna tar andra vägar. Jag skriver ner mina repliker i ett block och tittar på dem medan jag går ut på stan och är i blåbärsskogen, för att få in replikerna i kroppen. På det sättet är jag lite old school.  

Du måste få massor av manuskript. Hur väljer du dina roller? 

Jag läser manus och träffar regissörer. Om det börjar hända saker när jag läser manus så är det ett bra tecken. Det behöver inte vara en etablerad regissör, bara manuset berör mig. Om vi dessutom kommer överens och kan kommunicera så tackar jag ja. Världen är full av allt möjligt, vad vill man bidra med? Det försöker jag tänka på. 

En roll i en Aki Kaurismäki-film kanske man tackar ja till hur som helst? 

Att spela in en film med Aki fanns inte på min karta, kan jag säga. Jag blev inbjuden till en lunch med honom och höll på att ramla av stolen när jag fick samtalet. Jussi Vatanen och producenten för filmen var också med på lunchen och när vi hade pratat kring dittan och dattan, presenterade Aki sin idé och frågade om vi ville vara med. Och då säger man ju ja! Ett år senare fanns det ett manus, och den var en pärla. Det var det kortaste manuset jag läst, men allt var där, precis allt. Några månader senare började vi spela in och det var en underbar erfarenhet. Aki spelar in på film och han vill inte repetera, utan föredrar att ta allt i en tagning. Man vill inte vara den som gör bort sig på en Kaurismäki-inspelning. Jag var jättenervös, men när man inser kvaliteten i de där få tagningarna…det blir unikt och sant på ett annat sätt än när man spelar in en scen 50 gånger.  

Det blev en internationell framgång av filmen, hur tacklar du publiciteten? 

Publiciteten och spridningen av Kuolleet lehdet har varit något helt annat än jag varit van vid. Jag brukar smygtitta på publikreaktioner i biosalongen och det är fantastiskt att märka att folk överallt i världen tar till sig den här lilla kärlekshistorian. Att bli igenkänd är en liten del av jobbet, men det är inte jobbet. Nu finns det ett annat intresse för mig, men jag väljer jättenoga vad jag pratar om och med vem. Jag känner inte mig ägd av publiciteten och jag skyddar mitt privatliv.  

Vad är framgång för dig? 

Det känns viktigt att berätta en historia på rätt sätt. Om jag gestaltar en roll som tillhör en viss grupp av människor, så att de som representeras i storyn upplever att det är deras historia, så är jag nöjd. Eller om man kan störa en annan, som aldrig tänkt ur ett visst perspektiv, och få den att tänka på ett nytt sätt, det är också en framgång för mig.  Framgång som mäts i publicitet är farligt. Pirjo Honkasalo har sagt att för henne är det viktigt att en människa ser hennes film. 

Jag saknar fram­för­allt kontakten med publiken, energin i att dela det där gemen­samma rummet och stunden.

Vilka är dina favoritrum, var känner du dig hemma? 

Jag söker mig till havet, man får rätta proportioner vid ett hav och pulsen går ner. Jag älskar också gamla teatrar, framförallt gamla scengolv som inte renoverats sönder. Sådana där tidens gång får synas, med många olika lager av målfärg och man kan känna alla människor som stått och gått där. Nyrenoverade golv är stumma, det finns ingen kontakt till det som hänt tidigare.  

Jag saknar teatern. Det är tidtabellsmässigt svårt att få in i mitt liv nu, men det är där jag började. Jag saknar framförallt kontakten med publiken, energin i att dela det där gemensamma rummet och stunden. Vi har hållit på att berätta historier för varandra så länge, det finns någonting evigt i teaterkonsten.  

Vad innebär det att vara skådespelare?  

När jag kom in på Teaterhögskolan var jag så lycklig och tacksam. Jag var i skolan från morgon till kväll, för att ta ut allt jag kunde. Vi hade tur att ha Erik Söderblom som professor och Cris af Enehielm som lektor, de ville ruska om oss och göra oss till självständiga konstnärer, inte bara marionetter. Det blev en omprogrammering efter 12 år av att sitta stilla och lyda, det var en stor sak bara att återfå den fysiska kontakten med sig själv och glädjen i kroppen. Det skulle göra många människor gott att ta några kurser i skådespeleri. Det kan vara mycket navelskådande i det här yrket, men man måste komma ut ur det. I grund och botten handlar det om att utforska vad det är att vara människa. Det är ett oändligt område som aldrig tar slut.

Alma Pöysti har fått bidrag av Konstsamfundet.