Lösryckta tankar, fotografier och associationer om arbetsrummets betydelse av Helen Korpak.
I / III
Efter att ha gått i pension flyttade momi och moffa till lägenheten på Vävaregatan Helsingfors. Den var belägen på våning två av fem och som jag minns den var den alltid dunkel. De hade täckt ett av vardagsrumsfönstren med något slags jalusi i trä, och tamburlampan gav knappt ifrån sig något ljus. I det sammetslena halvmörkret kände man sig trygg.
Jag och min syster övernattade ofta på den knaggliga bäddsoffan i lägenhetens långsmala arbetsrum. Innan jag somnade brukade jag stava mig igenom texten på ryggarna i den högra delen av bokhyllan, för att förvissa mig om att ordningen var den samma som vanligt. Jag kände till kammaren på det sätt som bara ett barn kan göra, med full koll på varenda kvadratmillimeter. Allt hade sin givna plats. I glappet mellan skrivbordet och väggen fanns lådan med den yttepyttelilla keyboard som moffa använde som stöd då han lärde sig sin körstämma. Man kunde ställa in den så att den gav ifrån sig skrälliga kattjamanden och hundskall då man plinkade på tangenterna. Detta gjorde den till ett mycket intressant föremål.
Trots att ingen annan vi kände hade ett rum reserverat enkom för personlig förkovran var det självklart för mig att mina pensionerade morföräldrar skulle ha ett sådant. Rumsindelningen i deras lägenhet var kategorisk och orubblig: i köket åt man, i sovrummet sov man, i arbetsrummet studerade och skrev man, i vardagsrummet läste man och tittade på tv och spelade alfapet. De olika rummen korrelerade med människolivets väsentligheter. Plats för sömn, för mat, för umgänge och förströelse, för koncentration och utveckling.
Det var – och är – förstås en borgerlig dröm, men en mycket vacker sådan. Den lilla välorganiserade värld som en gång i tiden existerade inuti en trerummare på Vävaregatan fick mig att helhjärtat tro på det rimliga i att det i ett hem kan finnas ett rum som är dedikerat till odefinierad tankeverksamhet.
II / III
Nuförtiden verkar jag främst fastna för böcker som handlar om individer med ett djupt rotat behov att få dra sig undan. Berättelser om stängda dörrar. Om korta, välsignade ögonblick av hett efterlängtad ensamhet. Om tystnad. Om lugn och ro från andra människor.
De romaner i vilka jag skönjer detta diffusa tema är lustigt nog författade av kvinnor. Eller lustigt och lustigt – föga förvånande vore antagligen ett bättre uttryck. Vi känner alla till Virginia Woolfs berömda yttrande om att en kvinna måste ha pengar och ett eget rum för att kunna författa. Helst även för att kunna andas.
Kanske blev jag besatt av det egna rummets djupare innebörd efter att ha läst Ingeborg Bachmanns hetsiga roman Malina (1971), som handlar om en kvinnlig författare som kanske (eller kanske inte) är (eller blir) fånge i sitt eget hem. Eller möjligen var startskottet Magda Szabós Dörren (1987) om en stolt kvinna som i princip aldrig släpper in någon i sitt hem.
Egentligen hade jag inget gemensamt med karaktärerna i någondera roman. Ändå kände jag igen mig, uppfattade något av mig själv i de båda böckernas ångestladdade stämning.
Är det ett 1900-talsfenomen? Det finns så många bra böcker om kvinnors behov av autonomi skrivna i sviterna av kvinnorollens omvärdering under det förra århundradet. I Alba de Céspedes Förbjuden skrivbok (1952) skriver en gift tvåbarnsmor sig till självinsikt i en hemlig dagbok, trots att hon knappt någonsin har en enda stund för sig själv. I Marlen Haushofers Vindskupan (1969) har huvudpersonen – även hon en gift tvåbarnsmor – däremot ett eget arbetsrum i familjens egnahemshus. Där kan hon ägna sig åt att teckna, vilket är något hon gör suveränt. Samtidigt är vindskupan också det enda rummet i hemmet där hon stundvis kan vara någon annan än en vigd maka åt sin olovligt trista man. Fast hellre själsdödande monotoni än den emotionella terror som fadern till berättaren i de Céspedes Idealisk äkta man (1949) utsätter modern för.
Just nu är jag mitt i Kirsten Thorups relativt nyutkomna roman Mörkret bakom dig (2023), vars huvudperson är en kvinna i det ockuperade Danmark år 1943. Hon väljer av någon för mig outgrundlig orsak att frivilligarbeta på en minst sagt oetisk stiftelses kontor. Jag läser sida efter sida om obehaglig stämning på jobbet och om stress som leder till försenad upphämtning av barnen från dagis. Det kryper i skinnet på mig då jag tänker på hur all denna fiktiva tid slösas, hur kvinnans intellekt och förstånd inte utvecklas eftersom hon inte tar sig tid att tänka, inte förstår att ifrågasätta sin egen roll i ett samhälle i kris.
Tid och rum för sig själv. Jag är övertygad om att det är en nödvändighet ifall man till fullo vill känna hur det är att existera som människa. Det är sant som Sei Shonagon skrivit i sin anteckningsbok, känd under namnet Kuddboken, någon gång kring år 1000, att en sak som får ens hjärta att slå snabbare av glädje är att tända lite dyrbar rökelse och så lägga sig ner för att sova – ensam.
Tid och rum för sig själv. Jag är övertygad om att det är en nödvändighet ifall man till fullo vill känna hur det är att existera som människa.
III / III
Ibland sköljer en svallvåg av panik helt oväntat över mig just då jag ska somna. Herregud – vad ska jag ta mig till om jag blir uppsagd från mitt arbetsrum? Av alla mer eller mindre sannolika skräckscenarion kring min tillvaro som frilansare är det denna vånda som plågar mig allra mest. Vaknar jag mitt i natten kommer den gnagande rädslan smygande någonstans ifrån. Antagligen har jag betingat mig själv till detta.
Mitt arbetsrum är något av ett mirakel. Med det menar jag att jag har råd att hyra det ensam. Dessutom ligger det på promenadavstånd från min lägenhet. Min hyresvärdinna skulle antagligen lätt kunna få den tjugo kvadratmeter stora butikslokalen uthyrd för ett högre pris än det jag betalar.
Som materialist är jag orolig över alla de böcker jag bevarar i mitt arbetsrum, över det opraktiska men snygga bordet som jag ärvt av min pappa, över den bruna soffan jag fick gratis av någon i Esbo. Vad ska jag göra med allt detta om, nej, när jag är tvungen att lämna mitt nuvarande arbetsrum?
Jag drabbas av städryck. Allt ska bort! Ett slags döstädning. Säljer ett lass med böcker till ett antikvariat. Sen blir det stopp. Jag kan ju inte göra mig av med sådant jag behöver för att kunna utföra mitt arbete?
Trots att jag verkat som skribent i nästan 15 år har jag inte lärt mig att arbeta i sällskap. Att hyra en skrivbordsplats i ett delat utrymme går inte. Det är inte fråga om att vara bortskämd, utan om hjärnkapacitet. Alternativet till att inte ha ett eget skrivrum är att inte skriva alls. Ibland önskar jag att livet vore just så. Inget frilansskrivande, inget vilset flytande omkring i prekariatssoppan. Fast anställning och månadslön. Känslan har eskalerat under första halvan av 2020-talet. Först skyllde jag på pandemin, men det handlar ju de facto om samhällsklimatet i största allmänhet. Är det marknadsekonomi så är det, och trots att jag inte gett mig in i den leken av fri vilja är det ändå dess regler jag uppenbarligen bör tåla.
Varje gång jag paralyseras av ångest över eventuell kommande förlust av såväl fysiskt som samhälleligt utrymme för min sysselsättning tänker jag på ett blåmålat rum i vilket jag spenderade ungefär tio minuter år 2017. Det var beläget inuti museet Tate Modern i London, i en våning som just då hyste en separatutställning av fotokonstnären Wolfgang Tillmans. Men i det blå rummet fanns inga fotografier, utan det var tomt så när som på en imponerande stereoanläggning och ett antal stolar. Detta var The Playback Room i vilket man kunde lyssna på obskyra danslåtar.
Musiken spelades högt, den trängde rakt in i bröstbenet. Dess enda relevans till resten av utställningen var att Tillmans älskade musik. Får man göra så här? tänkte jag. Bara komma på konstiga idéer och försöka få dem till stånd?
Förstås. Och det faktum att The Playback Room var ett temporärt rum, något som bara fanns en kort stund – det spelar ingen roll. Det var desto mer betydelsefullt just på grund av det.