Hemma bäst men borta bästast. Att resa till den stora världen har alltid hört till en seriös konstnärs livshållning. Det gäller att vidga ens vyer, se saker ur ett nytt, bredare perspektiv, att hitta något man inte tidigare skådat; ibland gäller det studier, oftast resande för resandets skull. Hem återvänder konstnären med bagaget fullt med nya idéer och influenser för sin egen konst.

En del reser västerut, andra österleds. Men största delen riktar sina färder mot söder. Två länder med rik kultur och historia samt bildskön natur är Italien och Frankrike. Santeri Salokivi reste på sin honeymoon till Rom där han förevigade både den unga hustrun och lummiga parker. I Rom tecknade också Viktor Kuusela motiv från Villa Lante, Finlands Rominstitut som också tangerar Amos Andersons liv. Konstnärsnovisen Alvar Cawén besökte det mytomspunna Bretagne där han målade i glödande färger i franskt modernistiskt manér. En åldrande Väinö Blomstedt fångade något väsentligt av atmosfären i ett provencalskt kulturlandskap.

• 

  Villa d'Este och I Borgheses park

  Santeri Salokivi (1886–1940)

  1914, olja på papp, 32 x 41 cm 193/AA och olja på papp, 33 x 40,5 cm

  Santeri Salokivi fann redan tidigt sin egen stil och den förändrades inte mycket under åren. Han studerade vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo 1900–1904 och fortsatte under samma decennium sina studier vid Konstakademin i München. Salokivi besökte ofta Italien och Frankrike och trivdes speciellt i Paris där han lät sig påverkas av impressionismen.

  Impressionismens och nyimpressionismens måleriska och klara färger var dominerande i den finländska målarkonsten i början av 1910-talet. För många av konstnärerna blev detta skede kort men för Salokivi var det en utgångspunkt för hela hans fortsatta bana. Mitten av 1910-talet var en höjdpunkt i hans konst. Han målade många stads- och parkmotiv, samt torgvyer i Venedig, Rom, Paris, Åbo och Helsingfors. I Frankrike och Italien fann han ett annorlunda ljus som han återgav med läckra vita färger i kombination med fylliga gröna bladverk och djupa violetta skuggor. Solljus, luftighet och grönska var kännetecknande för hans levande, ofta dekorativa utomhusbilder.

  Konstsamfundet äger sammanlagt tretton oljemålningar av Santeri Salokivi. Nio av dem donerades till föreningen hans dotter Lila Salokivi-Kavaleff år 1997.
  År 1912 träffade Salokivi den unga musikstuderanden Majsi Mattsson som blev hans fästmö. De tidigaste arbetena i samlingen är gjorda under parets bröllopsresa som gick via München till Rom år 1914. I den eviga staden målade Salokivi flitigt, ofta med sin hustru som modell. De till formatet små, men läckert utförda målningarna förevigade stadens bildsköna ställen, Monte Pincios sluttningar och Villa Borgheses lummiga park. En viss hemlängtan och världsläget drev dock det unga paret tillbaka till Finland. Ett urval av Romresans alster visades hösten 1914 på Salon Strindberg i Helsingfors.

  De övriga målningarna i samlingen utgörs främst av konstnärens kända sommarlandskap från 1930-talet. Skärgården var en viktig miljö för Salokivi redan tidigt, och skärgårdsmotivet dominerade hans första utställning 1907. Han återvände till detta motiv i slutet av 1920-talet, då han tillbringade sina somrar på Högsåra, på Åland och i Pellinge.

  Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex

• 

  Två modeller från Bretagne och Motiv från Bretagne

  Alvar Cawén, (1886–1935)

  1912, olja på papper, 47 x 29 cm 2/70 och olja på papper, 47 x 28 cm 3/70

  På sina första resor till Paris 1908 och 1910 befann sig den unge Alvar Cawén mitt i den moderna experimentella konstens smältdegel. Öppen som han var för nya influenser inspirerades han av postimpressionismen och den ännu mer radikala fauvismen. Efter att ha mottagit två större stipendier återvände Cawén till Frankrike för en längre period, först till Paris i mars 1912 och i maj till staden Châteauneuf-du-Faou i Bretagne. Platsens karga natur och bondkvinnorna i folkdräkt hade lockat till sig ett stort antal konstnärer sedan slutet av 1800-talet, däribland finländarna Helene Schjerfbeck och Amelie Lundahl. I Bretagne bekantade sig Cawén i den lokala kulturen samt i de närliggande byarna och småstäderna. Här målade han flitigt med oljefärger på papper, ibland tillämpade han en lättare akvarell- och gouacheteknik.

  Efter att ha återvänt till Finland hösten 1912 höll Alvar Cawén en utställning av verk skapade i Frankrike i Riddarhuset Helsingfors. De två målningarna i Konstsamfundets samling, Två modeller från Bretagne och Motiv från Bretagne, har utförts måleriskt med rena och ljusa färger. I den först nämnda badar miljön i starkt dagsljus och skuggorna är klarblåa. I det senare verket drar de rytmiska, breda penseldragen uppmärksamheten bort från själva motivet. Verken som visades på utställningen representerade den senaste modernismen i den franska färgkonstens anda. I Finland hade endast ett fåtal konstnärer, främst medlemmarna i Septem-gruppen, tagit ett liknande steg mot det internationella avantgardet. Cawén nämnde som sina favoriter bl.a. Paul Gauguin och Vincent van Gogh, men likheter har också hittats i den tidiga fauvismen hos Henri Matisse och André Derain.

  De arkadiska motiven i målningarna från Bretagne har setts spegla tidens andliga ideal, en längtan efter svunnen lycka, antikens guldålder och tiden före syndafallet. I målningen Två modeller från Bretagne har de två främsta gestalterna tolkats som Adam och Eva. Själv ser jag två nakna kvinnofigurer plocka vindruvor med två andra personer i bakgrunden och ett stort vitt segel som fond. Kanske gestalterna snarast representerar de mytologiska backanterna. Hur som helst skiljer sig lokalbefolkningen i Cawéns skildring väsentligt från de svartklädda bretonska bondkvinnorna med vita huvudbonader i andra samtida konstnärers alster. Målningen Motiv från Bretagne är återigen relaterad till periodens allmänna pastorala tema med djur som betar i landskapet.

  För Alvar Cawén var fasen med klara, oblandade färger kort. Efter att ha bekantat sig med kubisternas verk i Paris gick hans konst igenom en snabb geometriserande period, där tonerna bröts mot de dova jordfärgerna. Därefter fann han en mera återhållsam men förfinad och nyanserad modernism som medlem i den finländska konstnärssammanslutningen Novembergruppen.

  Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex

• 

  Viadukt i Frankrike

  Väinö Blomstedt

  1937, olja på duk, 81 x 100 cm 2/64

  Har du hört om bildkonstnären Väinö Blomstedt? Det är få som har gjort det. Det är märkligt, och svårt att hitta en bra förklaring till.

  Väinö Blomstedt (1871-1947) studerade i Helsingfors på Konstföreningens ritskola under åren 1888-1889. Under 1890-talet vistades Blomstedt i flera repriser i Paris, som elev på Académie Julian, och hos Paul Gauguin.

  Blomstedts tidiga produktion är mycket typisk för den finländska konstens guldålder. Den är oerhört skickligt utförd, trots att den inte är särskilt originell. Hans allra intressantaste målningar, från sekelskiftet, kan stilmässigt kopplas till de internationella symbolistiska strömningarna. Blomstedt är en av Finlands mest utpräglade symbolister. I hans senare produktion kan man också skönja en viss strävan mot ett mer avskalat formspråk.

  Viadukt i Frankrike från 1937, är ett exempel på Blomstedts senare produktion. En av Blomstedts många resor till Frankrike hade tagit honom till södern. Det finns ett slags spänning i det karga motivet, och den provencalska luften dallrar av värme.

  Texten skriven av Kai Kartio, senior rådgivare, Amos Rex

• 

  Teckningar från Villa Lante

  Viktor Kuusela

  På Piazzale Giuseppe Garibaldi leker barnen, musiken klingar, och kärleksparen sitter på muren och beundrar en av Roms vackraste utsikter. I närheten dånar ett kanonskott som tecken på att klockan är tolv. På kvällen, tolv timmar senare, skallar hurraropen då ett sällskap samlas för att fira en födelsedag på den i övrigt stillsamma piazzan. Ett stenkast därifrån, invid stigar som kantas av marmorbyster, bakom höga stenmurar, reser sig en ståtlig renässansvilla, som sedan 1500-talet har bevittnat den omgivande världens sorger och glädjeämnen, och där otaliga förbipasserande har lämnat sina spår.

  Villa Lantes salar har genom tiderna använts av såväl påvens hovmän, banditer, nunnor, diplomater, soldater, forskare, konstnärer och studerande. En av besökarna var Amos Anderson, grundare av Institutum Romanum Finlandiae sr – och senare också av Föreningen Konstsamfundet. Anderson letade efter en plats för det finländska Rom-institutet. Göran Stenius, som fungerade som Finlands charge d’affaire i Vatikanstaten och var hyresgäst i Villa Lante, visste berätta att villans ägare kunde tänka sig att sälja den till Finland.
  Från och med år 1954 har Villa Lante varit Finlands Rominstituts hemvist. Renässansvillan har varit en oumbärlig plats för den finländska vetenskapen och konsten. Lugnet i villan på Gianicolo-kullen erbjuder besökarna en idealisk lugn och kreativ oas ovanför storstadens vimmel.

  Villa Lante har en speciell plats i många finländares hjärta, och många resenärer har passerat villan under olika skeden i sitt liv. För Amos Anderson blev Villa Lante en form av ändstation. Villan blev ett arv till det finländska vetenskaps- och kulturlivet från bondpojken från Kimitoön som älskade antikens Rom.

  För Viktor Kuusela (1925-2017) symboliserade Villa Lante däremot kanske främst en start på en ny era. Den tjugoårige Kuusela steg in i villan år 1956. Han hade blivit färdig från Konstakademin år 1954, och bodde på Villa Lante under en lång period, som en del av en studieresa i Europa som han gjorde tillsammans med sin studiekamrat Tapio Haili.  Villan och dess gård inspirerade den unga konstnären till en lång rad teckningar, av vilka en del utvecklades till grafikarbeten. Bland motiven fanns själva villan, vyer från terrassen, paviljongen, och skulpturen av den ståtliga Anita Garibaldi på sin häst. Vyer från Rom fanns också med på Kuuselas första privatutställning i Hotell Tornis ateljébar år 1958.

  Senare blev Kuusela en erkänd konstnär, lärare på Finlands Konstsakademi, professor och en aktiv förespråkare av det karelska språket.

  Amos Anderson köpte Viktor Kuuselas arbeten som porträtterade Rom och Villa Lante till sin egen konstsamling.  Medan Amos levde fick hans gäster bläddra bland grafikbladen som han förvarade i sitt hem, och på det sättet drömma sig till Rom.
  Efter Kuusela har en stor mängd finländska konstnärer vistats på Villa Lante, där det sedan 1960-talet också har funnits ett konstnärsresidens. Under år 2025 utvidgas residensverksamheten, när Katy Gyllströms konstnärsresidens inleder sin verksamhet i villan. Katy Gyllström-residenset finansieras av Konstsamfundet. Ännu en gång får finländare möjlighet att njuta av att skapa konst och vetenskap, och känna glädje och tacksamhet då de har möjlighet att verka i Gianicolo-kullens underbara omgivning.

  Anna-Maria Wilskman, arkivarie och bibliotekarie, Amos Rex; ansvarig diskussionsguide i Amos Andersons hem.
  Har studerat, forskat, skrattat och njutit i Villa Lante, och längtar alltid tillbaka.