Eller manuset som nästan förstörde mitt förhållande.
Fiktion
Jag vill blicka tillbaka på det senaste decenniets mest populära litterära rörelse, autofiktionen, som har format oss millennials och vår generation av konstnärer och författare. Den här perioden har handlat om den personliga berättelsen, bekännelserna, avslöjandena och metoo-berättelserna.
Verklighetslitteratur är ett begrepp för den litteraturhistoriska period som växte fram ur postmodernismen i slutet av 1990-talet och som används för att beteckna allt från självbiografi till autofiktion, en ibland kontroversiell subgenre till självbiografin, som blandar det fiktiva och det upplevda. Man kan säga att autofiktionen nådde sin kulmen med Karl Ove Knausgårds serie Min kamp i början av 2010-talet.
Jag gillar känslan att jag tjuvläser en annan persons hemligheter. Att bjudas in till det förbjudna, att kika in i en annans subjektiva upplevelser, känns som en stor gåva. I Anaïs Nins dagböcker fann jag guld, grät glädjetårar genom hennes skildring av ett liv i otrohet där hon cirkulerar tre älskare, trogen bara sig själv. Hon beskriver i sin dagbok Henry och June, skrivandet som en besatthet:
”Aldrig har jag, så tydligt som ikväll, sett att mitt dagboksskrivande är en last, en sjukdom… Jag fick en känsla av att det är så en opiumrökare förbereder sin pipa. Som ett fragment av mig själv delar dagboken min falskhet, mina dubbelspel. Vart har min enorma trötthet tagit vägen? Av och till slutar jag skriva och känner en djup slöhet. Och sedan driver någon demonisk känsla mig vidare.”
Det som berörde mig i läsningen var det intima i att uppleva hennes subjekt inifrån, så som kanske hon upplever sig själv. Min favoritromankaraktär är den destruktiva, dåliga kvinnan. Det är djupt mänskligt att få vara dålig och det känns skönt att läsa om någon som inte bygger en kosmetisk fasad. Dagbokskrivandet i det privata är kanske att vara trogen sig själv och otrogen alla andra. Det är så förlösande.
Jag gillar känslan att jag tjuvläser en annan persons hemligheter.
En urform för autofiktionen är kanske just dagboken, en så subjektiv konstform att jag vill argumentera att den ligger närmare fiktionen än biografin (tänk på självbedrägeriet). Jag har själv, med passion, pysslat med detta sedan jag var nio år gammal. Det har skapat ett litet avstånd till verkligheten; jag har lätt för att tänka på mig själv (och andra) i egenskap av karaktärer och så känns det inte så viktigt att skilja på verklighet och fiktion i konsten. Detta är användbart i mitt arbete som manusförfattare och regissör. Mitt första filmiska verk, Badrumsliv (Yle, 2018) baserar sig på mina anteckningar. Dagboken dokumenterar känsloreaktioner och fantasin om självet. Autofiktionen är, som dagboken, på många vis postmodern: subjektiva “sanningar” existerar i världen bland andra, kanske motstridiga tolkningar av samma händelser och författaren blir till i skrivande stund, skapad av sig själv.
Vid flera tillfällen har autofiktionen startat stormiga kulturdebatter om vem som äger berättelsen, om appropriering och till och med om förtal. Det hettar till när det litterära verket bryter ner gränsen mellan sig själv och den verklighet som verket kommenterar och representerar. Det litterära verket sträcker sig ut i vår sociala verklighet. I mitt arbete tar jag ofta inspiration ur mina nära relationer, en prövning för min partners nerver. För mig är ilskan i ett bråk en utmärkt drivkraft för skapandet. När jag skriver tillåter jag mig själv tänka: allt som lämnar min penna är fiktion.
Ett litterärt självmord
Min debutlångfilm, Mitt år i fiktionen är ett psykologiskt drama om Jenny, en finlandssvensk författare som upplever en moralisk kris när hon ska undervisa på en prestigefylld svensk författarskola. Berättelsen ligger mig varmt om hjärtat, både känslomässigt, konstnärligt och intellektuellt. Jag var 29 år gammal och bodde i Helsingfors när jag upplevde min kris. Jag flydde en utbrändhet efter att ha regisserat min första tv-serie och bestämde mig för att flytta till Sverige för ett år för att studera dramatik på en skrivarskola. Jag hade alltid drömt om att gå på Biskops Arnö, som är välkänt i Norden för att ha varit värd för många av våra stora författare: Karl Ove Knausgård, Sara Stridsberg och Tone Schunnesson.
På Biskops Arnö föddes idén till manuset för långfilmen där jag undersöker förutsättningarna för att vara konstnär, hur man ständigt lånar och åker snålskjuts på andras idéer och erfarenheter. Här hörde jag även för första gången viskas om Lidija Praizović som skrev autofiktivt och inkluderade osmickrande gestaltningar av sina klasskamrater som sedan tvingades analysera texterna under textsamtal. Det fascinerar mig hur olika autofiktiva författare förhåller sig till frågan om att gestalta verkliga personer.
Vad har man mage att behålla, vad ändrar man av omtänksamhet? Vad kommer man undan med?
Skriver man utifrån egna upplevelser så handlar det oftast om personer som står nära, kanske personer man träffar varje dag. Vad har man mage att behålla, vad ändrar man av omtänksamhet? Vad kommer man undan med?
Det är svårt att tala om autofiktion utan att nämna Karl Ove Knausgård. Ben Lerner skriver i en essä om Knausgårds projekt, Min Kamp, att han ser på världen med blicken av ett barn, urskiljningslöst; en skål med cornflakes är lika viktig som hans broders ansikte. Kanske kommer man undan problemet med gestaltandet av andra genom att ta till barnets blick – “jag bara skriver det jag ser?” Kritiker har ofta använt knarkmetaforer för att beskriva upplevelsen av att läsa Knausgårds autofiktion, vilket kanske kommer från en osäkerhet på om det är bra litteratur eller inte; så enkelt skriven och fylld med slarviga metaforer. Lerner liknar Min Kamp-serien vid reality-tv och menar att verket inte kan läsas som en roman, att den saknar estetisk form. Själv kommenterar Knausgård Min Kamp som ett litterärt självmord: han skrev ner allt om sitt liv, tömde sig själv på upplevelser och idéer, för att aldrig skriva igen. Sista boken slutar med raden: “Jag är så lycklig att jag inte längre är författare.”
Jag vill gå lite djupare in på två autofiktiva texter, skrivna med ett decenniums mellanrum och med intressanta beröringspunkter. Lidija Praizovićs text Isis mamma från tidskriften CONST Literary (P)review, 2012, och Lyra Ekström Lindbäcks nyaste roman Moral, 2023.
Konsten att skapa en konflikt
År 2012 befann sig Lidia Praizović, en elev med arbetarklassbakgrund på skrivarskolan, Biskops Arnö, isolerad på en ö av medelklass och privilegium. Klasskamraternas föräldrar var akademiker och författare, Praizovićs mamma var städerska. Som en reaktion på känslan av utanförskap inledde hon ett projekt där hon skrev om sina erfarenheter på skolan. Praizović beskrev detaljerat sina klasskamrater och kritiserade deras medelklassiga manér och skrivande. När Praizović publicerade sin text i tidskriften CONST Literary (P)review väckte den ett stort intresse bland kritiker. Debatten rasade på kultursidorna. Sociologen Lena Sohl hyllade Praizović som en “Killjoy som kritiserar medelklassen kulturella institutioner.”
En populär åsikt om autofiktion är att den representerar en trend av individualism eller narcissism. Jag håller inte med om det. Speciellt i Praizovićs fall där författaren inte alls är rädd om sin person. I stället exponerar hon sina mest intima detaljer, även detaljer om sina vänner och sin familj, vilket trotsar alla normala konventioner om integritet. Det sker på bekostnad av självet. Praizović skriver:
”Vad som sätter igång skrift hos mig: trånandet och avvisandet, för att det sätter igång så mycket känslor. Så först trånar jag efter folk, sen ser jag till att bli avvisad av dem, nu senast hela klassen. Fast så enkelt är det ju inte, egentligen vill jag att de ska kunna ta mig, ta mig som jag är, även när jag överskrider ramarna/ gränserna/ muren/ buren.”
Autofiktionen är kanske som bäst när det ser ut som ett socialt självmord
Praizović upplever sig som förtryckt i en medelklasskontext och texten är hennes sätt att ta makten och hävda sin existens. Hon avslöjar sig för en öppet fientlig publik, samtidigt som hon upprätthåller ett hopp om att bli sedd. Det finns ett element av underkastelse utan ett “safe word,” eller att rent av kasta sig själv åt vargarna.
Autofiktionen är kanske som bäst när det ser ut som ett socialt självmord, när det liknar att tända eld på sig själv, sin persona och sina sociala relationer, när verket bränner broar till det tidigare livet. Det paradoxala är att ju mer avslöjande författaren är, desto mer framgångsrik blir ofta projektet. Walter Benjamin skriver i essän, ‘Die Erzähler:’
“Det som lockar läsaren till romanen är förhoppningen om att värma sitt huttrande liv med den död han läser om.”
Praizović fortsatte till en karriär som publicerad författare och för Knausgård betydde ett självutlämnande autofiktivt skrivande inte alls slutet som författare, utan resulterade i en internationell bästsäljare som behöll sin konstnärliga avantgardistiska integritet genom att spränga romanens form. Min Kamp katapulterade Knausgård till en status som litterär superstjärna.
Kapital
Men hur är det då för personerna som blir karaktärer mot sin vilja?
Praizović beskriver ett samtal med klassen efter en offentlig läsning av texten där hon gestaltat sina klasskamrater från sitt perspektiv:
”Tom demonstrerar här: jag vill det som är bäst för världen, Lidija vill det som är bäst för henne, när det han egentligen vill är att förtrycka min röst, min erfarenhet, i klassrummet, i världen.”
Att gestalta och bli gestaltad har i texten blivit en kamp om makt. Men om vi återgår till tanken om att autofiktionen är ett uttryck för individualismens tidevarv, kanske det går att tänka att reaktionen mot att bli gestaltad av en annan är den verkliga narcissistiska impulsen? Vi är så fästa vid vår persona att vi inte tål att bli gestaltade genom en annans blick? Speciellt nu, i de sociala mediernas tidevarv är ett personligt varumärke kapital och förlusten av kontroll kan onekligen kännas som en stöld.
En röst som ifrågasatte Praizovićs projekt var kritikern Lyra Ekström Lindbäck. Hon gjorde poängen att man de facto inte får skriva vad som helst om verkliga personer. Praizović hade i texten använt grova skällsord om sina klasskompisar, vilket Ekström Lindbäck pekade ut som förtal.
Moral
Lyra Ekström Lindbäck utforskar i sin aktuella roman, ‘Moral,’ om det är försvarbart att jämna ut en skev maktbalans genom att konstnärligt skildra den i en berättelse.
Romanjaget, Anna, inleder en sexuell relation med sin handledare, den internationellt erkända professorn i moralfilosofi. Vi följer relationen där det sexuella begäret och det intellektuella drivet matar varandra, men när den erotiska kontakten tar slut så försvinner även professorns pedagogiska uppmärksamhet.
Anna håller en kall distans till den stereotypa relationen och undersöker den ojämna maktdynamikens samspel med begäret med ett kliniskt intresse. Detta inspirerar henne till att skriva, men skrivandet blir också en terapeutisk nödvändighet i situationen. Anna upplever att hon inte kan skilja på om begäret är hennes eget eller hans, att hon genom hans blick blir en anime-tjej, en porrdocka. När Anna vill dra sig ur och byta handledare behandlar professorn henne förminskande och med kyla. Annas anteckningar utvecklas till en roman och hon spekulerar kring om hon har rätt att ge ut den:
-”Att du har mer att förlora än jag blir bara relevant om du förlorar det. Den största makten, makten över berättelsen, är min. Men bara om jag använder den.”
Den framgångsrika och gifta professorn mister sin makt över Anna när hon exponerar honom i sin roman, samma power move som Praizovićs berättarjag gjorde mot sina medelklassiga klasskamrater.
’Moral’ frågar sig om det kanske alltid är moraliskt att skriva, eftersom skönlitteraturen gestaltar förtryckets dynamiker? Men romanen ger inget svar, det är ju ingen avhandling. Som en autofiktiv roman skapar ‘Moral’ en performativ hållhake i fiktionen, den informerar läsaren att verkliga händelser blandas med fiktion och ironiserar över författarens generiska alter ego. Verklighetslagret är en kittling i läsarens fantasi men romanen existerar i sin egen rätt.
Praizovic var en rå författare som skrev i affekt om klass. Ekström Lindbäck skriver som en post-Metoo filosofie doktor som fulländar autofiktionens hantverk och undersöker det moraliska dilemmat i verklighetslitteraturens kärna. Båda texter drivs av begäret att ta hämnd och att återta en förlorad makt. De talar till varandra från motsatta ändar av detta autofiktionens decennium.
Verket mister sin betydelse som litterärt konstverk när värdet ligger i de effekter som berättelsen har i verkligheten.
Frode Helmich Pedersen, professor i Nordisk litteratur i Bergen, proklamerade autofiktionen som död eftersom den i mötet med metoo-exponeringar och hämndberättelser innebär verk med en funktion att skapa rättvisa. Verket mister sin betydelse som litterärt konstverk när värdet ligger i de effekter som berättelsen har i verkligheten, menar Helmich Pedersen.
Ett exempel på autofiktionens möte med Metoo-rörelsen, där verket påverkat verkligheten, är Netflix-serien ‘Baby Reindeer,’ som baserar sig på komikern Richard Gadds relation till sin stalker. Netflix marknadsförde serien som en sann historia, och resultatet blev en häxjakt online på stalkern. Tusentals människor sökte upp henne och tvingade fram henne i offentligheten. Hon intervjuades, värnlös och förvirrad, på Pierce Morgans show, vilket var plågsamt att se.
Jag vet inte om “verklighetslitteraturen” egentligen kan dö eller bli ointressant, för det finns fortfarande inget mer spännande än att tjuvkika i andras dagböcker. Men får vi en inblick i ett annat subjekt, tycker jag att vi måste respektera att denna blick faktiskt är subjektiv och existerar i världen bland andra, kanske motstridiga upplevelser av samma situation. Vi har fått inblicken som gåva och det är inte vår plats att agera utifrån denna läsupplevelse ute i världen.
En skådespelare
Trots att vår “konstnärliga konflikt” nästan kostade oss vårt förhållande, återställde skrivandet tillslut en balans. Min partner ville inte gestaltas som en karaktär, tecknad av mig i min ilska, så jag fick ”anställa en skådespelare,” fiktionalisera. I ett förhållande får man kompromissa. Men Ekström Lindbäck skriver:
”Skrivandet är en dubbelmoral, en plats för att vara både offer och slampa, siren och oskuld, syndare och moralist.”
Jag fortsätter undersöka frågorna kring de exploaterande aspekterna av skapandet i min debutlångfilm, Mitt år i fiktionen.
Kaya Pakaslahti har fått bidrag av Konstsamfundet.