Vad finns att säga om Amos Anderson som inte redan sagts?
Ny pjäs och dokumentärfilm visar Amos Andersons många sidor
Kärleken till kulturen gjorde affärsmannen Amos Anderson till en av Finlands främsta mecenater. Författaren och dramatikern Gunilla Hemming har skrivit en pjäs om en av Svenskfinlands mest inflytelserika men motsägelsefulla gestalter, medan regissören Anna Blom kommer att följa med pjäsens väg fram till premiär i en dokumentärfilm. Tillsammans lyfter de fram de olika sidorna av en människa i konflikt med sig själv och sin samtid. Vad finns att säga om Amos som inte redan har sagts?
– Jag hade aldrig själv tänkt att jag skulle skriva någonting om Amos Anderson, säger dramatikern Gunilla Hemming.
– Som alla andra betraktade jag honom som ganska dammig och tråkig.
Men efter att ha blivit kontaktad av en regissör som ville göra en opera om Amos väcktes ett oväntat intresse. När operaprojektet rann ut i sanden, fanns fascinationen kvar:
– Jag hade läst så mycket om honom och började driva det där själv.
Resultatet blev pjäsen Amos A, som i september får sin premiär på Svenska Teatern. Hemming beskriver projektet som ett försök att tyda en människa som är lika mångbottnad som gåtfull:
– Det som gjorde honom intressant var att han var både skör och despotisk, allt möjligt samtidigt.
Nattens Amos
Enligt Hemming finns det inte bara en Amos.
– Det finns förmiddagens Amos, den drivna affärsmannen. Eftermiddagens Amos, den generösa kulturmecenaten. Men sen finns det kvällens och nattens Amos också: den ensamma människan som håller hov och omger sig av kända skådespelare, samt den ångestfyllda Amos som drivs av sina inre demoner.
Hon talar om ett liv präglat av skuggor: barndomens fattigdom, mental ohälsa i familjen, känslan av att vara en utomböling i Helsingforskretsarna, och inte minst hans dolda sexuella identitet i en tid då homosexualitet var kriminaliserat.
En bild i sovrummet
Dokumentärfilmaren Anna Blom närmar sig Amos från ett liknande perspektiv.
– Han har kanske blivit osynlig för oss som lever nu därför att han är så närvarande i allt i Svenskfinland. Till exempel är det tack vare hans donationer möjligt att jobba professionellt med film i Svenskfinland.
Under arbetet med filmen har Blom upptäckt en detalj som stannat kvar hos henne: ett foto av Amos mamma, det enda i hans sovrum i Söderlångvik.
– Det är ganska speciellt att ha ett porträtt av sin mamma vid sängen när man är en vuxen man.
Jag tror han var jättenervös hela tiden.
Framgångens pris
För både Hemming och Blom har det varit viktigt att gå bortom de yttre framgångarna, som är väldokumenterade. För Amos Anderson var det viktigt att bli sedd och bekräftad, vare sig det var via besök av presidenten eller telegram av en celeber skådespelare på sin födelsedag. Men de materialistiska framgångarna kanske inte bär över generationerna, eller som Gunilla Hemming uttrycker det: ”det är inte så många som tycker om Amos. Han har ju inte ett andligt testamente som andra ikoniska finlandssvenskar som Tove Jansson eller Edith Södergran.”
Blom fyller i:
– Vi har hittat mycket bildmaterial, men det är mest pompösa gubbar på möten. Det är roligare att se honom med sin hund i en roddbåt. Det säger mer.
– Som dramaturg letar man efter de beskrivande detaljerna, konstaterar Hemming. Hon har i sin pjäs också velat utreda priset för framgången. Inte bara för huvudpersonen, utan även för omgivningen.
En pjäs om finlandssvenskheten
Dokumentären tar avstamp i pjäsen, men fokuserar även på Amos som person.
– Det blir lite som en lök man skalar, säger Anna Blom.
Filmteamet följer med repetitionerna på teatern från och med maj och väver in teaterns skapandeprocess i filmen. Pjäsen regisseras av Kari Heiskanen.
Gunilla Hemming ser pjäsen som mer än ett personporträtt:
– Den handlar lika mycket om finlandssvenskhet. Språkstrider, rashygien, den finlandssvenska identiteten. Det är så mycket vi inte talat om, för att det är lite skamligt eller obekvämt.
Hon ser en parallell mellan Amos kvävande av sin bakgrund och den kollektiva finlandssvenska erfarenheten.
– Vår överlevnadsstrategi är att vi inte gör väsen av oss, vi kräver inte. Det har varit en fungerande strategi, än så länge.
Han har kanske blivit osynlig för oss som lever nu därför att han är så närvarande i allt i Svenskfinland.
Vad blir kvar?
Att Amos Anderson inte har några direkta arvingar ger en viss frihet.
– Det finns ingen att ta hänsyn till, säger Blom. Men andra personer i pjäsen har fortfarande levande släktingar, så jag har fått ändra detaljer och namn, tillägger Hemming.
Trots sin makt och sitt inflytande lämnar Amos efter sig ett spörsmål. ”Var han lycklig?”, undrar Blom.
– Jag tror han var jättenervös hela tiden. Och hans sista år verkar ha varit miserabla, där han satt ensam i sitt fina hus.
Trygga rum: teatern och kyrkan
För Amos var teatern ett särskilt rum. Kanske det var hans trygga plats, funderar Blom.
– Där kunde han vara någon annan, stå i centrum och få applåder.
Hemming nämner också dragningen till kyrkan:
– Han byggde ett kapell i sitt hem. Han gav ut en bok om Finlands medeltida kyrkor och orsaken till att han ställde upp i riksdagsvalet var att han ville att staten skulle renovera Åbo domkyrka.
Trots att hans barndomshem präglats av en tryckande religiositet, återkom han till kyrkorummet.
En pjäs för vår tid
Enligt Hemming finns kopplingar mellan 1920-talet, där pjäsen börjar, och vår egen tid.
– Språkstriden var blodig, vi har kanske glömt hur våldsamt det var. Det handlade långt om hegemoni. Liknande tongångar finns även idag.
Amos Anderson skapade Konstsamfundet för att föreningen skulle förvalta hans arv. Att så mycket av hans privata korrespondens förstörts talar om att han var mån om att även bilden av honom skulle förvaltas på ett visst sätt. Med Amos A och den kommande dokumentären bidrar Hemming och Blom till en nyanserad bild av en man som både bar och skavde mot sin samtid.