Jag ville undersöka gränser mellan liv och död, mellan det fysiska och det andliga, mellan det som varit och det som kommer. Så föddes Gräns.
”För ganska exakt tre år sedan gick min far bort i cancer. Han var naturvetare, kemist och arbetade hela sitt liv med medicin, farmaci. Han trodde på vetenskap och framsteg, utveckling.”
Scenen utgörs av en grön matta, den enda rekvisitan är en trombon som dinglar i luften. Personliga, vardagliga minnen varvas med filosofiska och mytologiska betraktelser om passagen mellan liv och död. Budbäraren Hermes gestaltas av Rasmus Slätis, som skrivit och regisserat verket Gräns/Hermes och uppträtt med det sedan år 2022. Slätis har verkat inom det fria teaterfältet hela sitt professionella liv. Efter att ha studerat vid Teaterhögskolan i Helsingfors bildade Slätis och två vänner, Jacob Öhrman och Elmer Bäck, teatergruppen Nya Rampen.
– Vi började planera framtiden redan under studietiden. Det var klart att vi ville fortsätta arbeta tillsammans och göra våra egna projekt. Vi kunde stötta varandra – om någon ville skriva eller regissera, så ställde vi andra upp, berättar han.
Hållbart konstnärskap
Nya Rampen reste genom Europa och verkade under flera år i Berlin. Friheten var en drivkraft, men den kom med sina utmaningar. Som fri aktör har han jobbat från projekt till projekt utan garantier och skyddsnät. Även om han är tacksam över det han har haft möjlighet göra, så gnager bristen på kontinuitet.
– Jag saknar en framtidsutsikt. Att det hela tiden handlar om nästa ansökan, nästa produktion, nästa osäkerhet – det tär.
Samtidigt har han blivit allt mer medveten om varför han fortsätter. Det handlar inte om framgång, recensioner, premiärer eller ens det slutliga verket. Det handlar om processen, om vardagen och om att hitta ett hållbart sätt att vara konstnär, utan att slita ut sig i jakten på det konstnärliga uttrycket.
Det handlar om processen, om vardagen och om att hitta ett hållbart sätt att vara konstnär, utan att slita ut sig i jakten på det konstnärliga uttrycket.
Ett verk som på många sätt blivit viktigt är Gräns/Hermes, en föreställning som tog form efter att hans far gick bort i cancer bara månader innan covid-pandemin bröt ut. Plötsligt befann sig Slätis i sitt barndomshem, omgiven av sin fars ägodelar, och samtidigt instängd när Nylands gränser stängdes och världen krympte. Allt och alla stannade upp i ett försök att stoppa viruset, och till och med förutsättningen för livet, att andas, blev farligt.
– Jag skrev en ansökan där jag ville undersöka gränser mellan liv och död, mellan det fysiska och det andliga, mellan det som varit och det som kommer. Så föddes Gräns.
”Livet lämnade hans kropp, och hans kropps fysiska gränser upplöstes. Han var borta, inget av honom kunde längre ses, höras, doftas, smakas, kännas. Min pappa var 100 % död enligt all rationalitet och medicinsk bevisföring. Ändå såg jag honom, hörde honom, doftade honom, smakade honom, kände honom. Han var överallt.”
Föreställningen, som bland annat beskrivits som kroppens poesi och “en femstjärnig föreställning” av Helsingin Sanomat, rör sig mellan personlig sorg och filosofisk reflektion. I verket citerar Slätis bland annat den italienske filosofen Emanuele Coccia, vars texter om livskraftens förvandlingar följde Slätis genom sorgearbetet.
– Coccia skriver om hur livskraften bara byter form när någon dör – att döden gäller kroppen, inte livskraften. Att framföra Gräns har känts som att få tillbringa en timme i min pappas energi.
Idén om en berättelse med början, mitt och slut har ofta känts begränsande. Jag söker andra former, andra rytmer, andra rum.
Även om det inte finns någon medvetet terapeutisk ambition i hans arbete, beskriver han det som oundvikligt att de flesta verk han skapat utgår från personliga upplevelser. Det är där han hittar det som bränner och det som resonerar, både i honom själv och i publiken.
– Jag har aldrig riktigt dragits till traditionell dramatik. Idén om en berättelse med början, mitt och slut har ofta känts begränsande. Jag söker andra former, andra rytmer, andra rum.
De senaste åren har han närmat sig dans, både som uttryck och teori. Det har påverkat hur han regisserar och skapar, ett mer kroppsligt, tidlöst sätt att tänka kring scenkonst.
Men att skapa konst i dagens Finland kräver inte bara idéer och mod, utan också en förmåga att navigera ett system som i allt högre grad bygger på projektfinansiering. Bidragen söker han via en förening. När projekten är över, är han arbetslös. Och så börjar det om.
– Jag vet att många gör som jag: jobbar konstant men är ändå officiellt arbetssökande. Systemet fungerar i princip, men det känns bakvänt. Jag är ju aldrig sysslolös.
Han ser en potential i ett starkare samspel mellan institutionerna och det fria fältet, till exempel i ett nationellt nätverk där fria grupper kunde turnera med stöd och struktur. Ett slags Riksteatern för Finland, där samarbetet inte bygger på slump eller enskilda initiativ.
– Det fria fältet har möjlighet att ta risker, det är där scenkonsten förnyas. Men för att vi ska kunna göra det, måste det finnas något att stå på. Något som håller över tid och inte är personberoende.
Den verkliga framgången finns i möjligheten att fortsätta. Att ännu vara här, göra det här. Och det, menar han, är inte självklart.
– Det har gått. Hittills. Och det är därför jag fortsätter.
Rasmus Slätis har fått bidrag av Konstsamfundet. Citaten är från Rasmus Slätis föreställning Gräns/Hermes.
”Döden kan aldrig avbryta livet, utan ändrar endast dess form av existens. Ett lik är livet och maten för andra levande varelser. Det enda död är, är fortsättning av liv med ett nytt ansikte.” (Coccia) ”
Det fria fältet kan ta risker.