April / Helsingfors
Få saker är så kära för var och en som hemorten. Det kan vara en stad eller kommun, en metropol eller en by. Senast då man konfronteras med en bild eller filmsnutt från en kär plats blir den bekanta miljöns betydelse väldigt uppenbar. Plötsligt känner man doften från en svunnen tid i barndomen eller ungdomen, en fläkt av parfym, spunnet socker, blöta yllesockor eller rostat kaffe. Kanske en plats för första kyssen eller ett tårfyllt avsked.
Flera av målningarna med Helsingforsmotiv i Konstsamfundets samlingar väcker sådana känningar till liv. Det finns många fina skildringar från huvudstaden, t.ex. Sigrid Schaumans måleriska, ljussprängda vyer från Tölö och Brunnsparken, och Sam Vannis helt abstrakta hyllning till sin hemstad.
I april presenteras fem konstverk ur samlingarna. Det tidigaste är Albert Edelfelts Utsikt från Södra hamnen. Övriga verk är Konstnärsparet Sulho Sipilä och Greta Hällfors-Sipiläs både experimentella och idylliska skildringar från Ulrikasborg och Eira, samt Katy Gyllströms stadslandskap från en del av Amos Andersons Helsingfors, som numera försvunnit. Med finns också Maiju Salmenikivis hisnande utsikt över järnvägen i det mörka Böle, med Borgbacken i bakgrunden.
Stadsvy
Greta Hällfors-Sipilä (1899–1974)
1918, akvarell, 26 x 24 cm 5/79
På 1910-talet anordnades flera utställningar av internationell samtidskonst i Helsingfors, och år 1916 gjorde särskilt utställningen av rysk modern konst och Wassily Kandinskys separatutställning, stort intryck på de unga konstnärerna Greta Hällfors och Sulho Sipilä.
Hällfors’ Stadsvy i Konstsamfundets samling representerar konstnärens mest experimentella och spontana period. Målningen bär tydliga influenser av Kandinsky, och i synnerhet av Marc Chagall som medverkade i den ovannämnda ryska utställningen. I stadsbilden är husen och övrig miljö indelade i geometriska, nästan kalejdoskopiska fält, verkligheten presenteras naivt förenklat, och bjärt abstraherat i klara färger. Ovanför hustaken reser sig himlavalvet.
Konstnärsparet Greta Hällfors-Sipilä och Sulho Sipilä, också kända som Halle och Tiva, är den finländska modernismens Julia och Romeo eller Bonnie och Clyde. Deras historia har berättats många gånger i utställningar och publikationer, men den tappar aldrig sin charm. Paret levde nära varandra från sina tidiga studier vid Konstföreningens ritskola 1915–1917, fram till Sulhos tidiga bortgång 1949. Båda startade sin karriär som experimenterande, kanske de mest radikala finländska avantgardisterna, båda musicerade entusiastiskt och båda var också livliga sällskapsmänniskor. Det fanns också skillnader: Greta Hällfors var ett glatt spontant naturbarn som ägnade sitt liv åt sin konst. Sulho Sipilä hade å sin sida en lång karriär som kommendörkapten, vilket begränsade hans tid för måleriet. Ändå var Sulho den som hade framgång med sin konst, Gretas öde var att falla i glömska. Det var först efter hennes död som hennes konst presenterades för första gången i en separatutställning 1979.
Konstnärsparet trivdes bra i urban miljö och skildrade Helsingfors centrum i otaliga målningar. Gretas stadsbild är sedd genom fönstret i hennes mammas lägenhet på Skepparebrinken 2. Efter bröllopet 1924 bosatte sig konstnärsparet i denna lägenhet och förevigade gång på gång utsikten över Johannesplanen, mot den nygotiska Johanneskyrkan som ligger intill Gretas gamla läroanstalt, Brobergska samskolan.
År 1932 flyttade paret till adressen Fabriksgatan 25 med en ny utsikt från fönstret. Sulho Sipiläs stadsvy, från Eira mot Styrmansgatan, förtäljer om den förändring som konstnärens produktion genomgick i slutet av 1920-talet. Det sprudlande spontana och det nydanande hade fått ge vika för en trivsam borgerlighet, en förenklad realism och ett intresse för detaljer. Nya vindar blåste inom europeisk konst. Den nya sakligheten och särskilt den s.k. intimismen i den svenska konsten, präglade Sulho Sipiläs sympatiska konst. Två år senare målade Greta Hällfors samma motiv från exakt samma vinkel.
Sulho Sipiläs far, länspastor Wilho Sipilä, tjänstgjorde som biträdande kyrkoherde i Kimito församling 1890–1893. Det är möjligt att unge Amos Anderson lärde sig känna honom just under dessa år. Fem målningar av Sulho Sipilä fanns i varje fall i Amos egen samling. Sipiläs stadsvy visas permanent på Amos Andersons hemmuseum.
Kaj Martin, intendent, Amos Rex
Foto: Stella Ojala, Amos Rex Stadsvy, Eira
Sulho Sipilä (1895–1949)
1936, olja på duk, 65 x 46 cm 208/AA
På 1910-talet anordnades flera utställningar av internationell samtidskonst i Helsingfors, och år 1916 gjorde särskilt utställningen av rysk modern konst och Wassily Kandinskys separatutställning, stort intryck på de unga konstnärerna Greta Hällfors och Sulho Sipilä.
Hällfors’ Stadsvy i Konstsamfundets samling representerar konstnärens mest experimentella och spontana period. Målningen bär tydliga influenser av Kandinsky, och i synnerhet av Marc Chagall som medverkade i den ovannämnda ryska utställningen. I stadsbilden är husen och övrig miljö indelade i geometriska, nästan kalejdoskopiska fält, verkligheten presenteras naivt förenklat, och bjärt abstraherat i klara färger. Ovanför hustaken reser sig himlavalvet.
Konstnärsparet Greta Hällfors-Sipilä och Sulho Sipilä, också kända som Halle och Tiva, är den finländska modernismens Julia och Romeo eller Bonnie och Clyde. Deras historia har berättats många gånger i utställningar och publikationer, men den tappar aldrig sin charm. Paret levde nära varandra från sina tidiga studier vid Konstföreningens ritskola 1915–1917, fram till Sulhos tidiga bortgång 1949. Båda startade sin karriär som experimenterande, kanske de mest radikala finländska avantgardisterna, båda musicerade entusiastiskt och båda var också livliga sällskapsmänniskor. Det fanns också skillnader: Greta Hällfors var ett glatt spontant naturbarn som ägnade sitt liv åt sin konst. Sulho Sipilä hade å sin sida en lång karriär som kommendörkapten, vilket begränsade hans tid för måleriet. Ändå var Sulho den som hade framgång med sin konst, Gretas öde var att falla i glömska. Det var först efter hennes död som hennes konst presenterades för första gången i en separatutställning 1979.
Konstnärsparet trivdes bra i urban miljö och skildrade Helsingfors centrum i otaliga målningar. Gretas stadsbild är sedd genom fönstret i hennes mammas lägenhet på Skepparebrinken 2. Efter bröllopet 1924 bosatte sig konstnärsparet i denna lägenhet och förevigade gång på gång utsikten över Johannesplanen, mot den nygotiska Johanneskyrkan som ligger intill Gretas gamla läroanstalt, Brobergska samskolan.
År 1932 flyttade paret till adressen Fabriksgatan 25 med en ny utsikt från fönstret. Sulho Sipiläs stadsvy, från Eira mot Styrmansgatan, förtäljer om den förändring som konstnärens produktion genomgick i slutet av 1920-talet. Det sprudlande spontana och det nydanande hade fått ge vika för en trivsam borgerlighet, en förenklad realism och ett intresse för detaljer. Nya vindar blåste inom europeisk konst. Den nya sakligheten och särskilt den s.k. intimismen i den svenska konsten, präglade Sulho Sipiläs sympatiska konst. Två år senare målade Greta Hällfors samma motiv från exakt samma vinkel.
Sulho Sipiläs far, länspastor Wilho Sipilä, tjänstgjorde som biträdande kyrkoherde i Kimito församling 1890–1893. Det är möjligt att unge Amos Anderson lärde sig känna honom just under dessa år. Fem målningar av Sulho Sipilä fanns i varje fall i Amos egen samling. Sipiläs stadsvy visas permanent på Amos Andersons hemmuseum.
Kaj Martin, intendent, Amos Rex
Foto: Stella Ojala/Amos Rex Mörker över Böle
Maiju Salmenkivi (f. 1972)
2008, akryl och alkyd på duk, 149 x 220 cm 1/09
Bildkonstnären Maiju Salmenkivi höll 2009 en utställning på det legendariska Glogalleriet i Helsingfors. Utställningen blev en liten succé, och flera museer och privata personer förvärvade målningar till sina samlingar. Även Amos Andersons konstmuseum var med i svängarna och skaffade den storskaliga målningen Mörker över Böle till Konstsamfundets samlingar.
De landskap och miljöer som visades på utställningen var stadsvyer från Helsingfors med glödande neonljus, bilar som rusar genom gatorna, folkmyller och en proppfull danssal. Mörker över Böle är en panoramavy sedd mot söder från bron som går över järnvägen och som förbinder östra och västra Böle. Landmärkena till vänster är Borgbackens berg-och dalbana och pariserhjulet, längre fram servicebyggnaderna i rött tegel från gamla Böle, och till höger höghusen i Västra Böle. De pyttesmå människofigurerna i förgrunden fungerar som måttstock i det grandiosa landskapet. Kompositionen präglas av det dominanta centralperspektivet, genom det sugs betraktaren in i bildrummet mot gränspunkten i horisonten.
Salmenkivi berättar hur hon dagligen brukade ta sig från stadsdelen Berghäll till barnens tillfälliga daghem i Böle, och hur just denna utsikt fastnade i hennes sinne för att sedan dyka upp i två målningar. Titeln Mörker över Böle kommer från de snölösa, mörka vintrarna som numera plågar södra Finland, en fyra månader lång, dyster november. De tunga molnen som svävar över det dystopiska landskapet är som tjock rök som stiger upp som tromber ur dolda källor. Det grönaktiga ljuset bakom molnen skapar dock hopp i en annars så mörk tillvaro.
Trots det igenkännbara och det föreställande i Mörker över Böle fästs vår uppmärksamhet i konstverkets formella och materiella aspekter. Maiju Salmenkivi är en sann målare och hennes konst representerar målarkonst när den är som bäst. Hon häller färg och breder ut den med penslar på duken, ibland jobbar hon med en färgspruta. Sedan skrapar, sveper och torkar hon, och lägger ett nytt lager till, skrapar igen. Färgens materialitet och kroppslighet, och spåren i målfärgen skapar en abstrakt textur som lever sitt eget liv. Salmenkivi säger att det grundläggande dilemmat i hennes verk är hur kombinera den materiella, icke-föreställande nivån med bildens igenkännbara motivvärld, så att dessa två stigar möts på ett tillfredställande sätt i ett och samma verk.
Maiju Salmenkivi som tog studenten vid Helsingin Kuvataidelukio (Helsingfors bildkonstgymnasium), har två utbildningar: år 2000 utexaminerades hon som bildlärare från Konstindustriella Högskolan och 2003 tog hon magisterexamen vid Bildkonstakademin i Helsingfors. Samma år deltog hon i den omfattande samtidskonstutställningen Ur flickors liv på Amos Andersons konstmuseum tillsammans med sex andra finländska konstnärer.
Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex
Foto: Stella Ojala/Amos Rex Konstsamfundets hus, Mercator
Katy Gyllström (1933-2018)
1975, olja på duk, 64 x 46,5 cm 15/75
Katy Gyllström fann ofta sina motiv i små vardagliga detaljer, som man i allmänhet passerar utan att lägga märke till. När man möter dem som huvudmotiv i ett konstverk, får de en ny betydelse. Gyllström tyckte också om att avbilda Helsingfors, och också då via detaljer i den urbana miljön.
En sådan här detalj var Mercators passage. I en backig omgivning gick gången mellan Georgsgatan 27 och Mannerheimvägen 18, genom två fastigheter som ägdes av Amos Anderson. Passagen kom till på 1910–1920-talen, som ett samarbete mellan byggherren och hans arkitekt, W.G. Palmqvist. Det var ett spännande, mångsidigt urbant utrymme, som bevarades i sin ursprungliga form ända fram till början av 1980-talet. Ett minne av gången finns fortfarande kvar i Forums köpcentrum, men när Mercators tryckerifastighet revs försvann samtidigt den ursprungliga dispositionen i passagen.
Denna byggnad från år 1909 är motivet för Katy Gyllströms målning Konstsamfundets hus, Mercator. Det var Amos Andersons och hans arkitektvän W.G. Palmqvists första gemensamma projekt. Tryckerifastigheten var en ambitiös byggnad. Med sitt ändamålsenliga bottenplan, sin elegant avskalade fasad i rationell jugend och sin moderna betongstruktur representerade den sin tids mest nytänkande arkitektur. Det är väldigt synd att man inte förstod att uppskatta byggnaden på 1980-talet när den revs till förmån för en sekundär sidobyggnad i Forumkomplexet.
Texten skriven av Kai Kartio, senior rådgivare, Amos Rex