Subjektiva och introspektiva, ibland blottande självporträtt fungerar ofta som en fräsch motvikt speciellt till officiella beställningsporträtt, och är utan tvekan den intressantaste porträttgenren. I Konstsamfundets samlingar finns det ett femtiotal självporträtt, och utöver dem en ymnig mängd tecknade självporträtt i Rabbe Enckells, respektive Felix Nylunds, donationssamlingar.

• 

  Hushållerskan (Självporträtt)

  Katy Gyllström (1933–2018)

  1974, olja på duk, 46 x 55 cm 16/75

  Katy Gyllström, som först utbildade sig till jurist, studerade på 1950-talet i Fria konstskolan och i Paris och debuterade år 1960 på De Ungas utställning i Helsingfors Konsthall. Hennes konst gick redan från början sin egen väg, oberoende av trender och strömningar. På 1960-talet fann hon sin egen motivvärld som hon var trogen under hela sin karriär. Endast utförandet och tekniken förädlades och komprimerades under årens lopp. Gyllströms intima målningar åskådliggör vardagsverkligheten i hennes eget hem samt Helsingfors, dess gator och fasader i klara, mättade färger.

  Under sin långa karriär höll konstnären över 25 separatutställningar av vilka den år 2007 anordnade retrospektiva utställningen på Amos Anderson konstmuseum var en klar höjdpunkt.

  Då vi förberedde Amosutställningen hade jag många samtal med Katy Gyllström om hennes konstnärsbana, bland annat om porträttkonsten. Hon hade målat en rad beställningsporträtt, men nu diskuterade vi självporträtt och hur man urskiljer att en målning är ett självporträtt. Så här svarade hon på min fråga:

  ”Man brukar se att det är ett självporträtt. Det är den där intensiva blicken, och så finns det ofta konstnärens attribut, målarrocken och andra redskap med. Om jag tänker på mina egna självporträtt är de inte alldeles 100 % typiska som till exempel Hushållerskan. Tavlan kom till så att när jag alltid åt för mig själv i köket så funderade jag om jag helt förlorat det bordsskick som min mamma en gång lärt mig. Jag var rädd att jag börjat äta fult och snaskigt. Då satt jag en spegel framför mig för att ha sällskap och samtidigt iakttog jag mitt bordsskick, på skoj förstås. En dag såg jag mig själv i spegelbilden iklädd röd tröja med flaskor och kastruller bakom mig. Jag tänkte att oj, vilket fint motiv! Inte hade jag några planer på att göra ett självporträtt, men nu tyckte jag det var en bra bildidé. Mina målningar baserar sig ofta på något jag ex tempore har sett. Naturligtvis finns det också saker som jag lagt till, som till exempel just den där formens ölflaskor, men själva flaskan och dess form baserar på ett verkligt föremål.”

  Katy Gyllström testamenterade sin egendom inklusive största delen av sin konstsamling till Föreningen Konstsamfundet år 2018. Enligt hennes önskan används arvet för bildkonstnärers ateljé- och residenskostnader.

  Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex

• 

  Självporträtt

  Jalmari Ruokokoski (1886–1936)

  1913, olja på papp, 54 x 45 cm

  Jalmari Ruokokoski är känd som den första verkliga bohemkonstnären i Finland, en underhållare och clown, som älskade fester, cirkus och teater. Hans karriär fick i början av 1910-talet en flygande start tack vare de framgångar han hade med sina talrika färgsprakande expressionistiska målningar.

  I slutet av 1912 reste han till Danmark där han greps av en intensiv kreativitet med 59 färdiga målningar i bagaget. I början av 1913 återvände Ruokokoski till Helsingfors där han ordnade han en utställning i Ateneum som väckte mycket rabalder. Alla sextio målningar som han ställde ut såldes.

  Den oroliga Ruokokoski reste redan samma år till Paris. Konstnären som hemfallit åt dryckenskap fick inte till stånd annat än några landskap och porträtt. Det talande och något gåtfulla självporträttet i Konstsamfundets samling härstammar från denna resa. Målningen är utförd i Ruokokoskis typiska spontana och skissartade teknik. med bland annat delar av bakgrundskartongen blottad. Konstnären framträder här något surögd och vresig. Hans grönbleka ansikte vittnar om illamående och depression. I bakgrunden målade han två galopperande nakna kvinnor. Är de hans musor eller furier som bragt honom i fördärvet?

  Ruokokoski som vanligen var en utåtriktad sällskapsmänniska avslöjade i självporträtten sina mörkare sidor. Ofta skildrade han sig själv som allvarlig och stundom överlägsen. Tolkningarna påminner om Edvard Munchs upprivande självuppgörelser.

  Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex

• 

  I taxin

  Åke Mattas (1920–1962)

  1962, olja på duk, 81 x 100 cm 11/63

  Åke Mattas tillbringade sina skolår i Uleåborg där han blev han student från Svenska privatskolan. Det stod klart för honom att han ville bli konstnär och på hösten 1938 skrev han in sig i Konstindustriella läroverket med tanke på att utbilda sig till illustratör. Konststudierna avbröts av kriget, och 1945 bytte Mattas till Finlands Konstakademins skola, men avbröt sina studier följande år. År 1947 debuterade Åke Mattas i de finländska konstnärernas årliga utställning på Helsingfors Konsthall. Därefter visades hans måleri på talrika utställningar, och han fick också ett erkännande för sin originella konst. I grund och botten var Mattas en boheminriktad expressionist, som öste sin skaparkraft ur ett intensivt känsloliv. Till de regelbundna vanorna hörde också inmundigande av alkoholhaltiga drycker, något som senare blev hans öde.

  Åke Mattas måleri kretsar alltid kring människan. Det är människogestalten och den mänskliga personligheten har är intresserad av. Han kan travestera, men hans gestalter är genomlysta av den existentialistiska frågan om livets meningsfullhet – eller meningslöshet. Inte sällan står han själv modell för dessa bilder; Mattas har målat fler självporträtt är mången annan i finländsk konst.

  Sommaren 1962 tillbringade Åke Mattas hos en bekant familj i Ojakkala i Vihtis. Han var 42 år gammal men illa däran: sedan närmare ett decennium led han av kronisk alkoholism, som hade tärt svårt på hans hälsa. Här målade han med slängig pensel det kanske viktigaste arbetet från hans sista levnadsår, den stora kompositionen I taxin. Det är djupt, nästan resignerat missmod som lyser ur den halvt anklagande, halvt frågande blicken i den magra gestalten i förgrunden i målningen. Bredvid honom hans värdpar i Ojakkala, Johannes Ikävalko med cigarretten i högsta hugg, Sirkka-Liisa med uppgiven blick: allt måste man nu stå ut med.

  I Konstsamfundets samling finns också ett blad med tre blyertsskisser till den här kompositionen. Mattas metod var inte den preciösa tecknarens, men nog den koncentrerade observatörens. Han hade uppfattat situationen med de tre inklämda gestalterna i bilens baksäte som en lysande bild av kontrasten mellan fysisk närhet och själsligt främlingskap. I den slutliga bilden blir självporträttet huvudsaken. Han målade om sitt ansikte flera gånger, en gång som en dödsskalle. Han visste nog vart han var på väg. Senare på hösten målade han en figurstudie som vid hans död kort före jul stod kvar på hans staffli. På baksidan hade han skrivit: ”Det är fullbordat”.

  Erik Kruskopfs originaltext förkortad och bearbetad av Kaj Martin, intendent, Amos Rex

• 

  Självporträtt

  Kaapo Rissala

  1928

  Jag kommer bra ihåg mitt besök i målaren Kaapo Rissalas konstnärsvilla Hiidenkivi år 2011, i trakterna av Hiidenvesi i Nummela.

  Kaapo Rissalas änka Ritva hade dött år 2009. Jag var inbjuden till villan av arvingarna. De ville donera en rad Rissala-verk till Amos Andersons konstmuseum, och jag var ombedd att göra urvalet.

  Hiidenkivi var en spännande byggnad, i romantisk 40-tals funkisstil. Det fanns verk av Rissala överallt: på väggarna ute och inne, i trädgården, på soffor och bord. Byggnaden var så svårt fuktskadad att den inom kort skulle rivas. Dessvärre var flera av konstverken också mögelskadade.

  Kaapo Rissala studerade i Finska Konstföreningens ritskola under åren 1921-23. Av lärarna var Wäinö Aaltonen den som var viktigast för Rissala, och stod honom närmast.

  Rissala deltog flitigt i utställningar på 1920-40-talen, med en viss framgång. Under senare år syntes han mer sällan. Före mitt besök i Hiidenkivi, var Rissala också för mig bara ett namn, som jag hade hört nämnas på någon auktion.
  Självporträttet från år 1928 är ett stiligt exempel på den unge konstnärens ambitionsnivå. På den Art Decoinspirerade målningen framställer sig Rissala som en dandy, en konstnärssnobb. Man kan tydligt se inflytandet från Wäinö Aaltonen i det stiliserade formspråket och den kontrasterande färgsättningen.

  Texten är skriven av Kai Kartio, senior rådgivare, Amos Rex