Januari / Vinter
Januari månadens tema är vintern. I Konstsamfundets samlingar finns det gott om vintermotiv, mycket snötäckta landskap, men också friare tolkningar av den kalla årstiden till och med i tredimensionellt format.
Victor Westerholm är en av Finlands främsta bildkonstnärer kring sekelskiftet 1900. Han är främst känd för sitt realistiska landskapsmåleri utfört i friluftsmåleriets anda. Åland kom att inta en central plats i konstnärens liv. Från landskapet hämtade Westerholm de höstliga motiv med vilka han år 1884 gjorde sitt genombrott. På Åland lät han bygga en villa och hos honom i det natursköna landskapet trivdes även många av hans konstnärskollegor. På detta sätt uppstod den s.k. Önningebykolonin som under flera år lockade till sig både finländska och svenska konstnärer.
Kring sekelskiftet började Westerholm intressera sig för vinterlandskap med strömmande vatten. Sådana motiv målade han till en början vid Kymmenedalen och senare i västra Nyland. Vintern 1909 arbetade Westerholm under en månads tid i Karis dit han återvände 1911–12. Hans alster från denna senare vistelse är mycket måleriska. I Konstsamfundets samlingar ingår arbetet Ålandskap om vintern, målat i Karis 1912. Det är en bild av en helt ljudlös och vindstilla vinterdag. Tavlan domineras av ån som långsamt flyter fram, mörk och lugn. Konstnären har koncentrerat sig på att återge krusningarna på dess yta i olika nyanser av grått och violett. Mitt i ån lyser några snöklädda stenar och de bildar i likhet med de snötäckta stränderna en djup kontrast till det mörka vattnet. I förgrunden sträcker ett träd sina nakna grenar mot ån och i bakgrunden står skogen tyst och majestätisk. Över hela landskapet vilar en stämning av vemod och elegi.
Målningen, som hörde till Amos Andersons egen samling, hängde i hans arbetsrum redan på 1930-talet, och där på samma ställe finns den fortfarande som en självklar del av Amos Andersons hemmuseums inredning.
Texten skriven av Kaj Martin, intendent för Konstsamfundets samlingar
Den svenske konstnären Louis Sparre anlände första gången till Finland 1889 på inbjudan av sin studiekamrat Axel Gallén. Inspirerad av sin resa bosatte sig Sparre för närmare två decennier i Finland. Hans tidigaste verksamhet hänför sig till den spirande nationalromantiken. Tillsammans med Gallén, Emil Wikström och sin blivande hustru Eva Mannerheim styrde han färden mot Karelska näset, Fjärrkarelen och Kajanaland i avsikt att få uppleva en ursprunglig kultur och natur. Sparre inriktade sig främst på realistiska skildringar av folklivet.
Hemvändande kyrkfolk från 1896 hör till Louis Sparres sista nationalromantiskt präglade målningar från åren i Finland. Motivet är från Sotkamo i Kajanalands ödemarker och består av en grupp människor skidande på isen en vårvinterdag. De främre figurerna är detaljerat avbildade vilket vittnar om Sparres intresse för etnografisk dokumentering. Gestalterna och landskapet i fonden är däremot mera måleriskt återgivna med breda rytmiska penseldrag. Stämningen, rymden och perspektivet är viktiga för arbetet. Målningen en träffande tolkning av skymningslandskap där den sjunkande solen reflekterar sina strålar i molnformationerna.
I mitten av 1890-talet svalnade Sparres målariver då han målmedvetet började utveckla den finska konstindustrin och konstgrafiken. År 1897 grundade han i Borgå den berömda Iris-fabriken och fortsatte senare privat som möbel- och inredningsarkitekt i sekelskiftets jugendanda. Hemlängtan drev emellertid Sparre och hans familj till Sverige år 1908. Där fortsatte han sitt konstnärskap under ett långt och innehållsrikt liv.
Texten skriven av Kaj Martin, intendent för Konstsamfundets samlingar
Har du vandrat längs Helsingfors stränder en molning januaridag, när temperaturen är kring noll, isen på havet gungar, och dagsljuset är en lång grå skymning? Thomas Nyqvist har fångat den stämningen perfekt i sin målning Skymning från år 2004 (olja på duk 201x305cm).
Men verket är inte endast en landskapsmålning. Där finns också en mystisk dramatik, som en aning om någonting som är på kommande, men varifrån? Och vad är det för en struktur som skymtar vid horisonten?Thomas Nyqvist är en mästerlig målare. I början av 2000-talet gjorde han en serie stora verk med olika odefinierabara randmarker i Helsingfors som utgångspunkt. Målningarna är förtrollande på ett märkligt sätt, och flera av dem köptes in till Amos Andersons konstmuseums samling.
Thomas Nyqvist är född år 1955, och studerade i Fria Konstskolan på 1970-talet. Hans verk finns representerade i alla de viktigaste finländska konstsamlingarna.
Texten skriven av Kai Kartio, seniorrådgivare, Amos Rex
År 2011 stack jag mig in på Galleria Ama på Rikardsgatan, där skulptören Kaisaleena Halinen hade utställning. Längst inne i galleriet fanns ett litet halvcirkelformat rum där svarta istappar hängde från taket. En av konstens styrkor är att få betraktaren att se en helt ordinär sak på ett nytt sätt, från en annan synvinkel.
Istapparna är ett vanligt inslag i Finlands vinter, men jag har alltid tyckt att de är spännande, ibland ofattbart stora och till formen våldsamma. De kan vara verkligt farliga. En istapp som faller från hög höjd är ett dödligt spjut.
Kaisaleena Halinens istappar var mjukt svarta, som gjorda av sammet. På nära håll såg man att de var gjorda av förkolnat trä. Kanske var de lite hotfulla, men framför allt var de poetiska, lockande.
Svart is är ett meteorologiskt begrepp, ett bedrägligt halt, tunt, osynligt istäcke som ibland finns på vägytan. Kaisaleena Halinens verk heter Svart is, men har inget att göra med istäcket på vägarna, utan är någonting som är svårare att definiera.
Kaisaleena Halinen är född år 1973. Hon har studerat i konstskolan i Imatra och Finlands Konstsakademis skola i Helsingfors, därifrån hon utexaminerades år 2002. Hon har också i flera års tid varit lärare i skulptur. Hennes verk finns i Amos Andersons konstsamling, samt bland annat i EMMAs, Saastamoinens, Wihuris och Kuntsis samlingar.
Texten är skriven av Kai Kartio, seniorrådgivare, Amos Rex