Juni / Sommar
Sommaren är kort, men ars longa. I Konstamfundets samlingar finns inte direkt några sommarklichéer såsom soldyrkare på beachen eller bastubadande i solnedgången, men nog en del stämningsfulla somriga målningar. Albert Edelfelt har förevigat vita segel i Södra hamnen i Helsingfors, Sigrid Schaumans målning från Stadsträdgården är en träffsäker tolkning av sommarens atmosfär och Ellen Thesleffs flicka badar i den bländande solen.
Foto: Stella Ojala/Amos Rex Flicka vänd mot solen
Ellen Thesleff (1869–1954)
1926, olja på duk, 47 x 43 cm
Inom den finländska moderna konsten finns det två exceptionellt fina målare som gick helt sin egen väg: Helene Schjerfbeck och Ellen Thesleff. Bådas konst har sina rötter i slutet av 1800-talet, Schjerfbecks motivvärld har sitt ursprung i historiemåleriet och realismen, Thesleffs i symbolismen. I början av 1900-talet dök båda passionerat ner i modernismens virvelvindar och utvecklade sin individuella och personliga konst till något helt unikt. Bägge hade särskilt långa karriärer med en produktion på hög nivå från ungdomsåren till sista penseldragen. Båda ägnade sitt liv åt konsten och – kanske just därför – förblev ogifta. Ellen Thesleff är mindre känd av dem två, men nivån på hennes konst bleknar inte bredvid medsystern. Hennes unika lyriska kolorism är som musik för ögonen. Kanske det kunde förliknas med kultiverad och nyanserad kammarmusik med tidvis lagom taggig klang och disharmoniska ackord.
Ellen Thesleff föddes i Helsingfors 1869 till en välbärgad familj där hon växte upp tillsammans med sina fyra syskon. Ännu under sina sista studieår i början av 1890-talet fann hon sitt andliga hem i tidens symbolistiska konst med vilken hon rönte framgång trots sin unga ålder. Under 1900-talets första år bekantade hon sig med den internationella modernismen. Som följd förnyade hon sin hittills murriga färgpalett med klara, oblandade färger. Från och med nu utvecklade Thesleff sitt expressiva och måleriska uttryck i en alltmer förfinad riktning. Hon gjorde endast små skisser framför motivet och förlitade sig främst på sina minnen och sin fantasi i sina målningar och grafik. Trots att Thesleff utvecklade sin konst i modernismens anda förblev hon trogen sin ungdoms symbolistiska motivvärld och undertoner.
År 1925 hade Thesleff återvänt till sitt hemland efter att ha tillbringat en längre tid i Italien. Nu målade hon entusiastiskt i sitt sommarhus Casa Bianca i Murole i Ruovesi. Thesleff hade tidigare sysslat med soltemat i sin konst, men det var just under dessa år som solen blev en central inspirationskälla för både målningar och träsnitt. Ljustemat förekom i många av hennes skisser: Bländad av ljuset, Flickan, som sträcker sig efter solens gyllene frukt och Solstrålarnas sång. En av de större målningarna är Flicka vänd mot solen. Verket föreställer ung dam i profil med håret fritt utfällt och blomsterkrans på hjässan. Hon har vänt sig med slutna ögon åt höger mot det bländande, starka solljuset. I bakgrunden kan man förnimma ett diffust landskap. Koloriten domineras av kalla nyanser i blått och violett. Dessa kontrasteras av kransens röda, orange och gula varma toner som ger verket dess livliga klang. På 1920-talet hade Thesleff gått över till långa, nästan konturliknande penseldrag och tunna, överlappande färglager. De här dragen är centrala också i den här målningen som representerar hennes konst som mest sensuellt sofistikerad.
Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex
Foto: Stella Ojala, Amos Rex Motiv från stadsträdgården
Sigrid Schauman (1877–1979)
1958, olja på duk, 46 x 33 cm 24/69
En tidig sommarmorgon år 1958 promenerar 81-åriga Sigrid Schauman från sitt hem på Savilagatan till terrassen i Helsingfors stadsträdgård – en plats hon ofta återvänder till med sitt staffli. Hon dras till det gröna, till naturens rytm, till ljusets spel. Bakom henne ligger Vinterträdgården, ett återkommande tillflyktsrum även under de kalla månaderna. Framför henne breder den geometriskt anlagda Rosenträdgården ut sig, avgränsad på båda sidor av prydligt formklippta lindar. Längre bort skymtar Tölöviken.
Men Schauman söker inte att dokumentera platsen; snarare erbjuder hon en målares tolkning av skönheten sådan den framträder genom ljuset. Mer än hälften av målarduken upptas av himlen – ett skimrande skådespel av ljus och färg. Likheterna med impressionismen är tydliga, men målningen leder inte till ett specifikt landskap. Istället öppnar den ett fönster mot en inre värld – ett själstillstånd där omvärlden speglas.
Schauman avvisade tolkningar som reducerade målningarnas innebörd till yttre motiv: ”Bilden ska ses så som åskådaren ser den” menade hon. Hennes mogna måleri präglas av ett lyhört och poetiskt ljusmåleri, där lätta, transparenta färger dominerar – särskilt grönt, stundtals förstärkt av enstaka kraftfulla färgklanger. Här söker konstnären ett idealiskt landskap där allt harmonierar – en luftig vision som samtidigt besitter förvånande tyngd. Ur en kärna av färg strålar ett milt, men intensivt ljus.
Sigrid Schauman blev 101 år gammal. Hon gick bort 1979, efter en konstnärlig bana som sträckte sig över sju decennier. Vid sidan av måleriet var hon också en betydande konstkritiker, verksam under trettio år. Hon var yngre syster till Eugen Schauman, som 1904 dödade den ryske generalguvernören Bobrikov i ett attentat – en händelse som starkt präglade hennes familj. När Sigrid var sju år gammal miste hon sin mor, en förlust som lämnade djupa spår. Hon valde att tillägna sina målningar till sin mor, och senare också till sin dotter Elisabeth, som hon var ensam om att försörja. Sigrid menade att “Varje målare bör arbeta inte för sig själv, utan för den sin gjort det starkaste intrycket på henne”. I hög grad handlar Sigrid Schaumans konst om gestaltad känsla – ett uttryck för inre tillstånd där det personliga och det universella möts i färgens språk.
Texten skriven av Camilla Granbacka, konsthistoriker och författare till Sigrid Schauman – Med palett och penna (Svenska folkskolans vänner, 2018), samt Taide ja tunteet, Sigrid Schaumanin elämä (Parvs, 2019)
Utsikt från Södra hamnen i Helsingfors
Albert Edelfelt (1854–1905)
1888–89, olja på duk, 21 x 36,5 cm 26/AA
På 1800-talet anlände man till Helsingfors med tåg, men ofta även sjövägen, och då var hamnens småbåtar med två kyrkor i fonden det första man möttes av. Albert Edelfelt levde största delen av sin uppväxttid i Helsingfors, nära stadens inlopp som ännu idag präglas av de två stora kyrkorna: den av rödtegel byggda Uspenskijkatedralen på Skatudden, som rests för de ortodoxa i staden, samt den vita, evangelisk-lutherska Nikolajkyrkan, idag kallad Storkyrkan.
År 1888 hade Edelfelt fått i uppdrag av Rysslands kejsare Alexander III att måla ett motiv från Helsingfors hamn. Senare beställde även tsarens gemål en egen målning från hamnen i Köpenhamn. Detta var startskottet för en stor serie marinmotiv från såväl Helsingfors och Köpenhamn som Haiko.
Marinmotiven dominerar i Alexander III:s museum i S:t Petersburg är, oftast målade av den kända marinmålaren Aleksej Bogoljubov. Edelfelt valde att inte ge sig in på Bogoljubovs genre, och koncentrerade sig i stället på Nyländska Jaktklubbens båthamn som ännu idag finns på Blekholmen strax invid Salutorget. Trots att Edelfelt inte själv var en aktiv seglare så vet man att han seglat små båtar i Borgåtrakten. I målningen från Södra hamnen har han skissat en hamnscen där seglen hissas eller halas i en vitmålad träbåt. Han har suttit nära motivet vid stranden och fascinerats av det dallrande sommarljuset en varm kväll när vinden mojnat. De två kyrkorna syns i bakgrunden.
Edelfelt-forskaren Bertel Hintze har skrivit flera sidor om just denna hamnserie som han tolkade som Edelfelts svar på Claude Monets studier. Den världsberömda impressionisten målade bland annat höstackar eller katedralen i Rouen sedda olika tider av dygnet i olika belysningar. Motivet var med andra ord själva ljuset. Hintze ansåg att den ovannämnda NJK-serien var Edelfelts tolkning av ljusmåleriet eller impressionismen. Här må påpekas att Edelfelt inte vid denna tid uppskattade impressionisterna och deras verk som visades på gruppens utställningar 1874–1886 i Paris. Monets teknik fascinerade däremot Edelfelt, som nyligen samarbetat med Monet i utställningssammanhang vid Galerie Georges Petit i Paris.
Av målningen, som hörde till Amos Andersons egen samling och som nu är permanent utställd i Amos Andersons hemmuseum, finns en mera fullbordad variant i Ateneums samlingar.
Texten skriven av Marina Catani