Maj / Mat
Äta bör man, annars dör man. Kroppen behöver näring, ”vårt dagliga bröd”. Men hur är det med själen då? Behöver den inte få sin regelbundna portion av något upplyftande gott? Ett viktigt näringsämne för själen är konsten. Och den bästa konsten innehåller den alla de nyttoämnen som vi fordrar för att klara av vardagens mödor och tristess. Konst som kost.
Och kost som konst. Ibland handlar konsten om mat och dryck. Oftast förekommer livsmedel i traditionella stilleben, målningar med allehanda föremål på en bordskiva. I majmånadens utbud med temat mat ingår det faktiskt ett stilleben av Giovanni Quinsa vars italienska ostar, skinkor och korvar, ett slags antipasto, bevarats fräscha och ätbara i nästan 400 år. Klockan halv fem serveras fluffig morotspuré à la Anu Tuominen. Huvudrätten består av Oona Tikkaojas enorma svamp, Fungus, en svart, taggig trumpetsvamp som besökt en bdsm-håla. Desserten, som utgörs av tiotals granna tårtor och kakor samt läsk, åtnjuts på ett barnkalas i ett videoverk av Oliver Whitehead. Bon apétit!
Foto: Stella Ojala, Amos Rex Stilleben med skinka, ost och korvar
Giovanni Quinsa
mitten av 1600-talet, olja på duk, 73 x 97 cm 9/63
Efter Amos Andersons död 1961 kompletterades hans samling av äldre klassisk konst med nyförvärv. Stillebenet med skinka, ost och korvar inköptes till Konstsamfundets samlingar 1963 av Amos mångårige konstnärliga rådgivare Bertel Hintze som ansåg den osignerade målningen vara ett verk av spanjoren Juan Fernandez, i sitt hemland kallad för El Labrador. Kopplingen till den rätt okände konstnären verksam på1630 -talet i Madrid har efteråt ifrågasatts. Även äktheten har betvivlats och stillebenet har rentav misstänkts vara en pastisch fabricerad på 1800- eller 1900-talet. Kanske den surrealistiska kompositionen av hopträngda matvaror väckt misstankar, eller korvarna på den vita duken fört tanken till ett kubistiskt stycke? Emellertid har man vid den senaste tekniska undersökningen kunnat konstatera att konstverket såväl till material som till teknik är av gammalt datum och autentiskt för 1600-talet.
Stillebenet påminner om det spanska måleriets bodegones men torde härstamma från den italienska staden Neapel som under 1600- och 1700-talet sysselsatte åtskilliga stillebensmålare. Dispensa, dvs. skafferi eller matförråd, kallas den här typen av stilleben på italienska. Studerar man provianten närmare finner man under kopparfatet med pajen – mellan skinkorna och den stora parmesanliknande osten till höger – ett par päronformade ostar som sammanknutits med ett snöre. Osten är av en sort som kallas caciocavallo, typisk för Syditalien. Ett annat typiskt napoletanskt drag är glaset och karaffen placerade på ett fotförsett fat, eller föremålens placering på olika horisontala plan. I jämförelse med de vittomtalade holländska stillebenen saknar de neapolitanska ofta förgängelsesymboliken eller de exotiska lyxvarorna som holländarna importerade. I Neapel avbildade man sina lokala produkter, havets och den bördiga regionens – Campania Felix – stolta gåvor.
Men vem kan ha målat detta rustika stilleben? Kan det ha varit Giovanni Quinsa? Hos Quinsa förekommer nämligen samma märkliga placering av glas och karaff på ett fotförsett fat och en böjelse för pyramidform. Också citronerna placerade i par på främre bordskanten är ett gemensamt drag. Giovanni Quinsa är en konstnär man tills vidare tyvärr vet föga om. Man antar han var av spanskt ursprung och verksam i Neapel i mitten av 1600-talet.
Texten skriven av Synnöve Malmström, pensionerad intendent vid Amos Rex
Foto: Stella Ojala, Amos Rex Morotspuré klockan halv fem
Anu Tuominen (f. 1961)
2002, hatt & sked, diameter 30 cm 12/03
Föremålens magi och vardagslivets poesi är de två första definitionerna jag kommer på när jag försöker klä Anu Tuominens konst i ord. Sakletaren Tuominen har halat ihop tusentals och åter tusentals vardagsföremål som råmaterial till sina konstverk. Genom att kombinera dessa föremål, sinsemellan från främmande världar, skapas överraskande, insiktsfulla och ibland sprudlande möten, som alstrar nya perspektiv och höjer föremålen över deras vardagliga funktion. Ibland blir slutresultatet små, korta visuella aforismer eller haikuer, ibland episka flerversberättelser.
Ett sådant lyckligt möte av föremål ingår Anu Tuominens verk Morotspuré klockan halv fem. Till sin natur är arbetet en ready-made i sin mest avskalade form: den består endast av en orange hatt och en sked. Verket ingick i pristagaren Anu Tuominens Ars Fennica-utställning på Amos Andersons konstmuseum 2003. På en bild i utställningens publikation ligger verket på bordet som en maträtt vid namnet Morotpuré. Den avgörande aha-upplevelsen var att hänga mössan i museisalen i vertikalt läge så att skeden lutar snett ned åt höger. Om skeden var timvisaren på en urtavla skulle klockan visa halv fem.
Anu Tuominens konst har en uppenbar konceptuell dimension. Verkets innebörd hänger på betraktarens associationsförmåga, och dess slutgiltiga idé uppstår i åskådarens huvud. Den mättade orangefärgade hatten förknippas med fluffig morotspuré som äts med sked. Den runda formen på huvudbonaden kombinerad med skeden för tankarna till det välbekanta vägguret som finns i vartannat hem, på arbetsplatser och kontor. Mössan är ett gammalt utslitet föremål som vaknar till liv och får en ny identitet genom sitt material och sin kumpan, skeden. Medan den renodlade konceptkonsten närmar sig immateriell metafysik, är Tuominens konst alltid påtaglig, lättillgänglig, färgstark och visuellt tilltalande. Och det bästa av allt är att den allt som oftast innehåller en rejäl dos otvingad, naturlig humor. Av dessa skäl är det så njutbart och befriande att möta Tuominens konst. Kan det finnas något roligare än en brokig morotspuréklocka?
Anu Tuominen, född i Lemi i Södra Karelen och bosatt i Helsingfors, har haft en lång och framgångsrik karriär. Hon har magisterexamen både vid Konstindustriella högskolan (1992) och Bildkonstakademin (1995). Redan i början av sin karriär hittade hon sitt eget, nyanserade bildspråk utifrån befintliga föremål och assemblage samt hantverk, en konst som hon förädlat och finslipat genom åren. Den erfarna konstnärens lista på separatutställningar är oändlig. Tuominen arbetar också med språket i sina dikter, verbala instruktioner och ordlekar som utgivits i bokform.
Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex
Foto: Emma Suominen Dreamless
Oliver Whitehead (f. 1947)
2012–2013, videoinstallation, 43'48'' 7/13
Oliver Whiteheads Dreamless är ett videoverk i två kanaler. Konstverkets tema är en barnfest som badar i karamellfärg och doftar muffins. Whitehead följer den lilla barngruppens förberedelser inför festen och själva festligheterna med ett stort sortiment granna bakverk och andra godsaker. I denna tårtfest får deltagarna göra nästan vad som helst, så gott som allt uppförande är tillåtet. I filmen ser vi hur barnen åtnjuter av festtrakteringen. I något skede börjar det komma fram leksaker som en överraskning ur bakverken. Som följd glömmer barnen sin blyghet och blir vildare för var minut. Snart slår de frenetiskt sönder kakorna med bestick och bara händer i hopp att hitta flera skatter. När allt är över ser festsalen ut som ett slagfält.
Genom att gömma attraktiva prylar inne i bakverken så att barnen ska tävla om dem vill Whitehead fästa uppmärksamhet vid leksaker som ”konsumtionsfetischer”. Konstnären lyfter fram problemet kring produktmarknadsföring riktad till barn, till exempel måltider som marknadsförs med leksaker. Samtidigt lyfter han fram vår tids allmänna habegär och överflöd. Verket Dreamless blir en sinnebild för människans hedonism och själviskhet.
Oliver Whiteheads videoverk Dreamless visades tillsammans med fotografier och målningar på konstnärens utställning med samma namn på Amos Andersons konstmuseum våren 2013.
Oliver Whitehead (f. 1947) är egentligen britt men har bott och arbetat i Finland sedan 1971. Hans produktion omfattar ovanligt många genren allt ifrån teckningar, målningar, grafik och skulpturer till fotografi, film och video. Whiteheads verk flyr undan alla förutfattade tolkningar. Hans konst är öppen precis som god konst ska vara och eggar både ögonen och fantasin.
Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex
Fungus. ur serien Yuggoth
Oona Tikkaoja (f. 1976)
2006, blandteknik, gummi & metall, 180 x 70 cm 25/06
Fungus betyder svamp, men Oona Tikkaojas Fungus passar inte i en svampstuvning. Snarare kanske den kunde sluka oss?
Tikkaojas Fungus hör till konstverkshelheten Yuggoth, som inspirerades av H.P. Lovecrafts (1890-1937) historier. Hela helheten ställdes ut på Galleria Pirkko-Liisa Topelius år 2006. Utställningen var en del av utställningstrilogin ”Äventyr i tid och rum”, som samma år ställdes ut i Åbo och Tammerfors.
I Lovecrafts mytologi är Yuggoth en planet som bebos av skräckinjagande svampliknande figurer. Precis som Tikkaoja, är jag intresserad av science fiction, och jag tyckte att Yuggoth var en helt fantastisk utställning. Allra helst skulle jag velat ha hela Fungus-flocken, men lyckligtvis kunde jag köpa ens den här ena Fungus-statyn till Amos Andersons konstmuseums samlingar. Den är i människostorlek, gjord av rågummi och fastnitad på en metallram. På grund av utrymmesbrist blev Tikkaoja senare tvungen att förstöra de övriga Fungus-statyerna.
Oona Tikkaoja (f. 1976) är en skulptör från Åbo. Hennes fascinerande tidiga produktion präglades av materialexperiment och scifi-temat. Senare har hon fått synlighet som en fantasifull konstnär, som producerar interaktiv konst för offentliga platser.
Fungus delade besökarnas åsikter på Amos Rex samlingsutställning år 2024 – antingen älskade eller hatade man verket.
Nea Kujala konserverade verket inför utställningen som sitt slutarbete. Hennes intressanta rapport är värd att läsas.
Texten skriven av Kaj Kartio, senior rådgivare, Amos Rex