Mars / Djur
Människan är det överlägset populäraste djuret inom bildkonsten, men visst får andra djur en del utrymme också, allt från grottmålningarnas rituella villebråd, via herdarnas får och nötkreatur vid krubban, till Picassos långt abstraherade tjurar.
I Konstsamfundets samlingar stöter man bland annat på skräckinjagande cirkustigrar, en tam kissekatt av textil och nattlig vildsvinsjakt. Antalet djurbilder är kanske mindre än man kunde tro, men konstverken med djurmotiv håller hög klass. I mars fördjupar vi oss i en halt häst, mytiska fiskar, en långt självlysande sugga och en taxrumpa.
Foto: Stella Ojala, Amos Rex Sugga II
Aimo Taleva (1938–2011)
1970, akryl, 60 cm 25/1970
Aimo Taleva var en finländsk bildkonstnär känd för sin konstruktivistiska abstrakta konst. Den blivande konstnären studerade vid Fria Konstskolan 1958–1959 och vid Konstindustriella läroverket1961–1967. Han debuterade på en utställning 1967. År 1972 var han med och grundade den experimentella, vetenskapsorienterade Dimensio-gruppen. Taleva, som började som målare, övergick till grafik i slutet av 1960-talet. Snart utforskade han också tredimensionellt uttryck som han var trogen under hela sin karriär. Han var en mästare på att bearbeta olika material, och han delade in sin egen konst i olika faser utifrån de stoff som användes: plexiglas-, interferens-, järn-, trä- och stenperioden.
Taleva strävade efter att kombinera sin konst med arkitektur, och han producerade ett rätt stort antal offentliga skulpturer både och inomhus och utomhus. Hans konst är strikt geometrisk, matematisk och systematisk till sin natur, men den är också uppfinningsrikt lekfull. Grunden till hans alster ligger i intresset för naturens regelbundenhet och ordning.
Sugga II i Konstsamfundets samling representerar en övergångsfas i Talevas konst. I sina målningar och sin grafik utforskade han färgernas olika egenskaper i strikta grundformer. Samtidigt grubblade han över användningen av abstrakta visuella medel för att skapa rumsliga tredimensionella illusioner på en tvådimensionell yta. Nästa steg var att föra geometrin in i den tredje dimensionen. Så föddes en alldeles ny slags skulpturer som utnyttjade tidens moderna material, plast. Taleva berättar hur han stötte på konstnären Osmo Valtonens plexiglasverk i slutet av 1960-talet, och hur han snart själv entusiasmerades över detta lätta, flexibla och smidiga material. Snart lärde han sig att gjuta färgat akrylglas för eget bruk.
Taleva var intresserad av grafik med skulpturala egenskaper, och skulpturer som påminner om grafik. Det här gäller i hög grad verket Sugga II. Skulpturens skarpa vinklar och hela dess väsen är mångdimensionellt grafiskt till sin natur. Verket får ständigt nya former och egenskaper, beroende på från vilket håll det betraktas. På Suggan målar målaren Taleva med ljus. Plexiglasets två färger, magenta och gul, blandas additivt, och får flera olika varma skiftningar när färgerna kombineras. I stark belysning reflekteras den färgglada skuggan av skulpturen på dess vita sockel, vilket skapar ett grafiskt mönster på ytan. Då alstrar skulpturen en egen fascinerande immateriell grafik, med hjälp av ljus och färg.
De två smala spetsarna ovan i skulpturen påminner öron, och de olika nyanserna av rött och rosa är kanske grisröda. Därför heter verket lekfullt Sugga, ett svin som helt klart står stadigt på egna ben.
Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex
Foto: Stella Ojala, Amos Rex George
Arto Korhonen (1963–2023)
2011, akvarell, 70 x 50 cm 31/11
Arto Korhonen var en mångsidig konstnär. På sitt allra bästa är han ändå som vattenfärgsmålare. Korhonen gjorde en lång rad lekfulla form- och materialexperiment just med vattenfärg. Den här fina tax-karaktärsstudien ur Amos Andersons Konstmuseums samling, är ett utmärkt exempel på hans skicklighet och finess som traditionell akvarellmålare.
I sina minnesord karaktäriserade Juha-Heikki Tihinen Arto Korhonens konstnärskap så här (HS 28.9.2023): ”När det gäller honom är det lätt att förstå konstens förmåga att samtidigt ta dig någonstans, och ändå hålla dig kvar precis där du är.”
Exakt så kan man säga också om Korhonens George.
Texten är skriven av Kai Kartio, senior rådgivare, Amos Rex
Foto: Stella Ojala, Amos Rex Fisk, Gral och Blågul fisk
Heikki W Virolainen (1936–2004)
1978 och 1977, brons, 34 cm 13/80 och aluminiumrepousse, 50 x 105 cm 12/80
År 1980 höll skulptören Heikki W Virolainen en retrospektiv utställning på Amos Andersons konstmuseum. Den omfattande utställningen innehöll över 60 verk, varav två, som är typiska för hans 1970-talsproduktion, Fisk, Gral och Blågul fisk, inköptes till Konstsamfundets samlingar.
En kliché som upprepas om Heikki W Virolainen, är att han var den första finländska konstnären vars livfullt kolorerade verk visade inflytande från popkonsten. De mättade nyanserna kom dock från helt andra källor, bland annat från färgstark folkkonst. Virolainen, som anammat mycket från teosofi och den s.k. Rosenkorsrörelsen, fördjupade sig i Kalevalas mytiska berättelser, men utförde också porträtt av personer från sin egen samtid. Hans konst rör sig flexibelt mellan föreställande och icke-föreställande uttryck, och hans figurativa pjäser är alltid långt abstraherade. Senare gjorde han även helt nonfigurativa skulpturer.
Nyfiket tog Heikki W Virolainen influenser från olika hörn av världen. Liksom många tidiga modernister inspirerades han av det s.k. primitiva i naturfolkens konst. Dessa drag framträder särskilt tydligt i hans verk med fisktema, där uttrycket i hög grad förenklats, och karaktärerna, både människor och djur, är bjärt stiliserade. Skulpturerna är till sitt väsen rituella och de präglas av symmetri, så som i kvinnofiguren som triumferande håller en fisk ovanför huvudet i verket Fisk, Gral. Fisken ter sig här som en gudomlig varelse eller en härskare. Dess ryggfena förvandlas till krona och dess kropp är försedd med ett öga. Är det den kristna traditionens allseende öga, eller Buddhafigurens tredje öga, som symboliserar högre medvetande och upplysning? En fisk som bär hemligheten om den mytomspunna Graal?
Virolainen var också intresserad av forna kulturer i Egypten och Mexiko. Drag från den senare kan ses i de färgglada ornamenten i verket Blågul fisk. Fisktemat kan föra tankarna till tidig kristen symbolik, men också till Kalevala. Trots all stilisering påminner fiskens avlånga form om gäddans. Gäddan var ett arketypiskt djur i finsk mytologi, och från dess käkben konstruerade Väinämöinen sin första kantele.
Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex
Foto: Stella Ojala, Amos Rex The Last Horse on Earth
Roland Persson (f. 1963)
2011, färgat silikon, 195 x110 cm x 210 cm 1/12
På vårvintern 2012 öppnades en utställning av två svenska konstnärer, målaren Andreas Eriksson och skulptören Roland Persson, på Amos Andersons konstmuseum. Roland Persson visade en helhet som han kallade ”Loves Me, Loves Me Not” och som bestod av 25 silikonskulpturer och ett dussin teckningar. Utställningen var sammanställd av den svenske erfarne museimannen Björn Springfeldt som då var medlem i Amos-museets museinämnd. Nu ville han presentera två av sina favoritkonstnärer för en finländsk publik.
Roland Perssons skulpturer och installationer är tillverkade av färgat silikon, ett stoff som man inte varje dag stöter på i konstsammanhang. I hans fall ter sig materialet som oerhört flexibelt. Genom gjutning förvandlas silikonet till hårda föremål såsom en personbil eller en gasflaska, men också till mjuka sälar, hela elefanter eller näckrosblad, från små enskilda blommor till hela hus att helt fysiskt besöka. Silikonets yta påminner på ett förbluffande sätt om människohud. Den är len, och elastisk men samtidigt orubbad. Den är förvånansvärt sann. Därför är den också så skrämmande: de gjutna tingen – föremålen, växterna och djuren – verkar så levande.
Från utställningen förvärvade Konstsamfundets den stora hästskulpturen The Last Horse on Earth till sina samlingar. Alstret, som gjutits i en form baserad på en verklig häst, hör till Perssons kändaste verk. Få konstverk har väckt så mycket reaktioner som den här skulpturen i utställningssammanhang. Den sargade, stöttade och omplåstrade hästen talar direkt till åskådarens känslor och medlidande. Den har måhända varit med om en drabbning och skall återvända för att utföra sitt sista hjältedåd – och kanske sedan dö. Dramaturgiskt är allting –trots morbid realism – omringat av en magisk aura, någonting dolt, outsagt och mystiskt. Är det förgängelsens romantik? I Roland Perssons konst finns alltid något som är innerligt och samtidigt gåtfullt, ofta med surrealistiska förtecken. Han är en historieberättare som skildrar vår grymma värld, ibland kritiskt och våldsamt, men alltid omsorgsfullt och ömt.
I Sverige är Roland Persson också känd för sina talrika offentliga skulpturer, ute på stan eller inomhus i aulor och salar. Även den ofta inåtvända och främlingskritiska konstsfären i Finland har undantagsvis tagit emot honom med öppna armar. Han har regelbundet hållit galleriutställningar i Helsingfors, och hösten 2023 hade han en stor utställning i Österbottens museum i Vasa, dit också Last Horse galopperade. För närvarande är han en av de fyra konstnärer som kandiderar för Ars Fennica-priset 2025.
Texten skriven av Kaj Martin, intendent, Amos Rex