10.10.2024 Nina Winquist

Konstsamfundet, Amos Rex

Aino Kontinen från Lahtis och Yoonsik Kim från Helsingfors hörde till de lyckliga unga konstnärer som valdes till den förra Generation-utställningen år 2023, och under ett år fick jobba med alla aspekter av att ställa ut konstverk på ett stort museum i huvudstaden. I år sitter de med i expertjuryn som väljer konstnärerna till Generation 2026.

 Vi börjar med Yoonsik Kims berättelse. Senare i texten öppnar vi upp för Aino Kontinens bakgrund och tankar.

Den i Sydkorea födda men i Finland uppvuxna konstnären visste tidigt vad han ville. På gymnasiets andra klass i Suomalainen yhteiskoulu (SYK) bestämde han sig för att satsa på kreativa ämnen.
Han var inget fan av rap men hade fått syn på Kanye Wests tidiga klädmodeller som sammankopplade ”homeless”-estetiken med armékläder.

 – Där fanns mycket referenser till Helmut Langs minimalism, och så tilltalades jag av attityden och de högklassiga jerseymaterialen från Japan, fast jag inte då ännu förstod mig på något alls egentligen. Också Yohji Yamamotos futurism slog ned i mitt medvetande som en bomb.

 Efter gymnasiet var det dags för armén i Vekaranjärvi. Där fascinerades den klädintresserade Kim av olika snitt som armén använde för att göra plaggen så funktionella som möjligt. Också de ganska formella kläder som användes i kyrkan hade tidigare väckt hans intresse.

– Det introspektiva elementet i uniformer och hur det påverkade förmågan att uttrycka sig gjorde mig konfys. Vad händer när din personlighet raderas i och med att alla går klädda i samma sorts plagg? Och vad händer när personligheten samtidigt framträder desto tydligare genom exempelvis minspel och rörelser?

Kim ansökte med en idé

– Det var under den tredje Aaltohösten 2021 som jag slog till och ansökte till Generation, med ett koncept som verkligen bara var på idéstadium, och löst handlade om uniformer och inåtvändhet.  

Den unga designern hade tidigare visat upp plagg på modeshower men sökte efter ett alternativt sätt och ställe att visa upp klädstilar med material han älskade.

 – Jag ville ifrågasätta klädesplagget som bruksföremål, och tänja i synnerhet materialkontexten till bildkonstfältet, drar sig den nu 25-åriga kläddesignern till minnes. Vid tiden för ansökan var han 23 år gammal.

 – Mönstren till alla tre klädesplaggen jag föreslog i min ansökan var gjorda på samma sätt, och baserade sig på mönster till fångdräkter, som jag också varit fascinerad av.

Kim hade färdiga mönster att ta till, eftersom Yle hade slumpat bort en massa fångkläder efter en storproduktion som han nu kunde sprätta upp och ta modell av. Han ritade av mönstren med blyertspenna för ”keep it simple, det här är ändå inte så märkvärdiga saker”.
Konstsamfundets stipendium hjälpte Kim på traven och han kunde beställa trådarna från Japan och Italien, låta väva tygerna i Tekstiiliverstas i Tavastehus, och samarbeta med en vän, inredningsarkitekten Mooses Pöysti i utformningen av hängarna.

– Vi hade olika deadlines och jag hade överläggningar med min kurator, Anastasia Isakova. Jag måste allt emellanåt meddela mig med text och foto per e-post så att Anastasia visste vad som gällde, och leverera till exempel texten för utställningen.

När Yoonsik Kim funderar på vad han skulle vilja säga åt de unga som nu beslutit sig för eller överväger att söka till Generation 2026, väljer han ord som han samtidigt riktar till sitt unga jag.  

–  Själva ansökningsprocessen är viktig och lärorik. När man förstår hur ansökningar görs blir tröskeln plötsligt mycket lägre för att göra dem i fortsättningen. Det blir lättare att kommunicera och beskriva sitt eget görande med ord, något som kan vara ganska svårt för många i synnerhet i början.

Man ska inte vara rädd, bara lita på sig själv, våga försöka och också ha det skoj under processen – man har ju inget att förlora, tycker Kim.

–  Det här den bästa möjligheten du har i Finland att som riktigt ung bekanta dig med hur utställningar byggs upp och bli stödd och guidad av kunniga proffs i varje skede, konstaterar han.

Kontinen lade till ”spoken word”

Också för den andra unga jurymedlemmen, 25-åriga Aino Kontinen som arbetar med skrivande, scenkonst och kameraarbete, kom Generation 2023 lägligt. Hon hade studerat scenografi vid Aalto några år och var inne i en intensiv personlig introspektion i fliken mellan kandidatstudierna vid Aalto och magisterstudierna vid Konstuniversitetet när det var dags att söka. 

– Studierna var fina och jag gillade dem. Men scenografens arbetsroll har ganska långt karaktären av ett kollektiv, ett handlande i grupp.

Nu flöt allt samman och kanaliserades i ansökningsprocessen till Generation 2023.

– Mina egna våndor och introspektioner om vad jag anser är väsentligt i både iscensättning och mitt konstnärliga skapande, formade sig så småningom till en helhet och förvandlades till en styrka. 

Kontinen säger att hennes personliga utvecklingsprocess utmynnade i att hon arbetar med kameran som medium, med video och performativ konst. Därtill arbetar hon med poesi samt observation av rum och kroppslig gestaltning i rummet. Allt genomsyras av ett dramaturgiskt tänk.

– Hur rör sig mänskor i ett visst rum, i en viss miljö? Vilken är interaktionen? Jag fascineras av tanken på rummet som omedelbar existens, och hur en sinnlig kropp existerar i rummet.

Ett omvälvande arbete 

Aino Kontinen hör till de konstnärer som ansökte och blev antagen med ett videokonstkoncept, men i samråd med kuratorerna Krista Mamia och Laura Porola tillfogade hon under arbetets gång en ”spoken word’- performance i helheten. 

– I det skedet av processen handlade det ju inte bara om min insats, och vad jag ville. Jag visste att Generation-helheten redan inbegrep några performance- och dansverk.

Redan vid ansökningen hade den unga konstnären ett embryo till videokonstverket ”Till min älskling”. Hon hade filmat en 30 sekunders snutt föreställande sin partner och sitt personliga landskap under en filmkurs. När hon blev antagen våren 2022 filmade hon flera snuttar.

– Som tonåring var jag inspirerad av diktperformance, av spoken word. Min idol var Elsa Tölli. Jag blev inspirerad att tillfoga ett diktelement som kuratorerna lyckligtvis tyckte var en strålande idé.

Med hjälp av Konstsamfundets stipendium på 1500 euro anställde hon vännen Kira Siuruainen att göra ljuddesign.

– Det var viktigt för mig att kunna avlöna Kira, eftersom hon är ett proffs och använde av sin tid. Verken är i mitt namn, så det kändes bra att kompensera henne för använd tid och kunnande.

Amos Rex är ett fantastiskt utrymme. Och Generation ger en plattform, där man efter åratal av drömmande kan förverkliga sina drömmar.

Under utställningen uppträdde Kontinen tre gånger med det omkring 15 minuter långa diktverket ”Till”, vid sidan om videon som snurrade på konstant.
Enligt henne hade spoken word-inslaget en enorm betydelse för självförtroendet; hon ser sig nu, på ett helt annat sätt än tidigare, som en författare, poet och estradartist.

– Det var omvälvande, ett genombrott att se sig som en estradpoet. Att få dela med mig av mitt observatörskap var absolut ett steg framåt för mig i mitt konstnärskap. Men visst var jag helt otroligt nervös inför det hela.

Hon är själv än idag lite häpen över att hon vågade ta steget ut och uppträda bland all konstkännande publik.
Generation 2023 ledde också till konkreta arbetserbjudanden för Aino Kontinen, av bland annat en tysk stråkkvartett som bad henne göra en video och foto för ett albumomslag.
Och så ledde det till att hon sökte och fick en juryplats för Generation 2026.

– I ålderskategorin 15-23-åringar tycker jag det är särskilt intressant att se vad de tycker att är möjligt eller omöjligt. Det säger mycket om dagens samhälle.

 Aino Kontinen hoppas att de unga känner sig hoppfulla och att det förmedlas.

 – Inte nödvändigtvis genom deras verk men genom att de har aktiverat sig och känner att deras och andras existens är hoppfull, inte hopplös.

Vad skulle du vilja säga åt en ung konstnär just nu?

 –  Amos Rex är ett fantastiskt utrymme. Och Generation ger en plattform, där man som jag, efter åratal av drömmande kan förverkliga sina drömmar. Det är helt avgörande att inse att man inte utvecklas som konstnär om man enbart lever i sin egen fantasivärld och inte träder fram och gör något konkret för drömmarna.

Modiga, innovativa verk

Konstnären, speldesignern och konstpedagogen Harold Hejazi, är ordförande för Generation 2026-juryn. Han är noga med att inte överbetona sin roll utan beskriver uppgiften som ett gruppsamtal med de övriga jurymedlemmarna och ser fram emot att granska konst, där vår tids sociala och politiska utmaningar bemöts och kommer till uttryck.

 Hejazi betonar att hans personliga bakgrund gör att han är nyfiken på spel, deltagande performance och upplevelser, och att de övriga jurymedlemmarna alla bidrar med sin expertis inom andra konstområden.
Juryordföranden påpekar också att det är juryns ansvar och uppgift att se till att utställningen blir mångsidig och varierande.

 – Det finns utrymme för all typs konst i vår tid, eftersom mänskor är olika och konst tilltalar olika. Deltagande, socialt engagerad konst är inte den enda av betydelse utan även mer passiva verk kan förmedla och tilltala.

Ut från marginalen!

 Museichef Kieran Long anser att Amos Rex, precis som samhället i övrigt, har ett ansvar att skapa plattformar där unga konstnärer kan nå ut till en stor publik. 

 – Det osannolikt spännande sker i mötet mellan en nyfiken allmän publik och konstnärer som kanske aldrig ställt ut tidigare. Vi hoppas att vi kan vara en del av en ung konstnärs resa mot ambitiösa höjder.

 Den relativt färske museichefen påminner om att Amos Rex vill inkludera all upptänklig konst, och att de unga konstnärerna verkligen ska ta till sig att ansökningen inte enbart gäller södra Finland eller studeranden vid konsthögskolor, utan att ”Open call” innebär en öppen inbjudan till alla. 

 – Vem vet vad dagens unga kan åstadkomma? Inom videospel eller digital konst eller internetkultur eller musik eller burleskartisteri – allas ansökningar är välkomna. Juryns mångsidighet signalerar klart att vi inte lägger sordin på något format eller innehåll.

 Han vill att också unga som känner sig osäkra och udda i samhället ska våga ta steget ut från marginalen, och utnyttja museet som en trygg, välkomnande plats. 

 – De unga behöver inte komma med ett färdigt verk som läggs in i ramar eller monteras upp på en ställning. Hos oss får man, med hjälp av kunnig museipersonal av världsklass, i lugn och ro, lära sig alla aspekter kring att ställa ut och vad det innebär att visa konst inför en publik i huvudstaden.

 Long betonar att det är ett oerhört privilegium också för museipersonalen att upptäcka och jobba med de unga. 

 – Vi har förmånen att få en fascinerande inblick i vilka konstinriktningar som påverkar de unga, vad de skapar just nu och hur konstfältet artar sig i en nära framtid.

Long minns väl den förra Generation-utställningen 2023, trots att han inte var museichef då ännu. Det var nämligen den första utställningen han såg på Amos Rex när han övervägde flytten från Stockholm till Finland. 

– Jag var djupt imponerad. Att museet tar de unga på så stort allvar, och att vår engagerade personal ger dem sitt proffsiga stöd under hela den ettåriga processen, gör varje utställning mångsidig och högklassig – ja, unik.

Jättefräscht och nydanande

Chefskurator Itha O’Neill hör till de många utställningsproffsen på Amos Rex som Kieran Long lovordar. Hon har varit med från första början då förra museichefen Kai Kartio tog med sig ”hela gänget” till Sörnäs 2016 för att träffa Tommi Laitio vid Helsingfors stads ungdomsverksamhet och brainstorma. 

–  Laitio sa att det egentligen inte fanns något ställe för 15-23-åringar att visa upp sin konst. Kai är antingen ”on” eller ”off”. Nu var han ”on” med besked. Allt kändes jättefräscht och nydanande, och vi visste genast att vi skulle jobba stort med ungdomar som central målgrupp.

 Saker och ting var i rörelse. Den första Generation-utställningens Open call blev en succé. Verken till den första utställningen 2017 i Amos Andersons konstmuseum på Georgsgatan valdes utan jury, men med hjälp av en extern kurator.

  – Att antagningen hade skett med Open call var viktigt för oss. Våra honnörsord var jämlikhet och transparens. Vi ville inte förstärka eventuella känslor ungdomar kan ha om att framgång hänger på vem du känner. Alla skulle, och skall, ha en möjlighet, och vara på samma startlinje.

 År 2020 var det dags för följande Generation-utställning, den första i konstmuseet Amos Rex, som hade öppnat för allmänheten 2018. Hela 83 konstnärer togs in den gången. 

 – Vi tog in massor – för många i förhållande till vår kapacitet – och beslöt att banta ned till exposén år 2023. Varje iteration för med sig lärdomar och vi vill ge vårt ”A game” varje gång. För varje gång blir vi till exempel bättre på att kommunicera med varandra och med konstnärerna.

 – Men utställningen ska vara de ungas intervention i konstvärlden, och då måste det finnas en kritisk massa för att den ska anses representera en generation. Det kan inte vara tio uppburna. 2023 hade vi 500 sökanden med totalt omkring 1000 förslag till konstverk, och av dem valdes 50 konstnärer eller konstnärspar till utställningen.

Precis som Kieran Long, uppskattar Itha O’Neill växelverkan med de unga som kommer ”utifrån”, att de är nyfikna och kan vara kritiska. De unga ifrågasätter etablerade tillvägagångssätt, ”vad är meningen med det här?” och ”varför gör ni så här?”. Det är värdefulla frågor som utmanar museipersonalens tänkesätt och som de lär sig av. 

 – Vi får i vår tur förklara vissa regler i museet, och att de inte har att göra med att vi vill agera museipolis, utan med verkens, besökarnas och personalens säkerhet.

 O’Neill får medhåll av assisterande kurator Krista Mamia som tillägger att de etablerade besökssiffrorna kan få många att baxna. Årligen uppgår antalet Amos Rex-besökare under de två huvudutställningarna som bildar museets puls till 230 000. 

–  Vi kan gästas av över 300 besökare per timme, en siffra som kan motsvara besöksantalet under en dag eller vecka i mindre museer och gallerier.

Mamia säger att alla verk därför måste stresstestas och diskuteras grundligt med de unga. Kuratorns jobb är också att tillsammans med den unga konstnären fundera kring verkens utformning, material och den plats de behöver för att komma till sin rätt i kombination med de övriga verken.  

– Vissa unga konstnärer behöver uppmuntran för att ta plats. Andra kanske behöver skala ner sina idéer något, förklarar Mamia.

De unga ska räknas och höra till

Konstsamfundets Vd Stefan Björkman anser rentav att Generation är det viktigaste Amos Rex gör.

 – Våra unga konstnärer känner att de uppskattas och deras budskap är viktigt för det övriga samhället. Vi gör något konkret för dem och ger dem en chans. Huvudpoängen är helt enkelt att de unga får känslan av att räknas och höra till.

 – Visst är det intressant när man hämtar in nya konstnärer till Finland och det kommer stor publik. Men över tiden har tusentals ungdomar ansökt om en plats i utställningen, och de sammanlagt hundratals som har antagits har fått en upplevelse för livet i och med sin första utställning någonsin, och bildat en community.

Jag vill uppmana svenskspråkiga unga att söka – vi vet att ni finns!

Björkman beskriver det som sker med ordet ”framtidslaboratorium” och säger att han efterlyser ansökningar från hela Finland och alla konstfält.

– Honnörsordet framom alla andra är kvalitet; i tvåan var det mycket video, i trean mycket bildkonst. Få se vad det blir nu. Det går inte att styra för mycket.  De verk som visas ska bli ett avtryck av samtiden, och hela processen ska fungera som ett framtidslaboratorium inom konst.

– En sak att fundera på och som till och med gjort mig lite ledsen, är att konstnärer som har svenska som modersmål klart var en bristvara i förra utställningen. Jag vill uppmana svenskspråkiga unga att söka – vi vet att ni finns! Det gäller att tro på sig själv, ansöka med låg tröskel, och inte vara för självkritisk.

Har du en hälsning till de unga? 

– Vi respekterar era tankar och vill hjälpa er att uttrycka dem så bra det går. Vi räcker er en högtalare, så ta den nu och använd den! Och minns att när alla ungdomar med kompisar samlar sig i Amos Rex blir det den absolut bästa och roligaste vernissagen i stan – alla samlas bara för er!

Läs mer om ansökningen till Generation 2026 här

Läs mer om hur Konstsamfundets satsar på unga här