För den oinvigde är Georgsgatan 27 i centrum av Helsingfors ett vackert gammalt stenhus som leder in till köpcentret Forum. Från utsidan går det inte att ana den betydelse som huset har och har haft. Det blev den centrala punkten för konstmecenaten och affärsmannen Amos Anderson, som använde huset både som affärslokal och som privat hem, ända från att det stod klart 1913 till hans död 1961.

Också för de mest insatta finns det öppna frågor gällande Amos Andersons liv. Regissören Peter Lindholm beskriver dem som skuggor kring Amos, och säger att ”han lever i historiens skuggor”. Precis som alla människor har hemligheter hade Amos Anderson det, och ville att så skulle förbli, säger Lindholm. Men en man som har haft så stor betydelse för Finland och det svenska i Finland intresserar naturligtvis. För dramatikern Gunilla Hemming är Amos komplexitet något som gör honom än mer intressant att skriva om.

Amos Anderson gjorde under sitt liv en extraordinär resa från enkla förhållanden på landsbygden till en av landets rikaste och mäktigaste män, som rörde sig i presidentslott och finsalonger. Att han dessutom beskrivs som komplex och hemlighetsfull, och att han lät förstöra en del av sina privata dokument och sin brevväxling, gör honom inte mindre gåtfull.

På nittiotalet byggdes en ny hiss, men utöver det förblev utrymmet oförändrat fram till 2017 när Amos Andersons konstmuseum stängde. Den rumsindelning som nu består av en pelarsal och en matsal existerade inte under Amos tid, men arbetsrummet finns kvar och har rekonstruerats. Pelarna i pelarsalen motsvarar den joniska pelarrad som fanns i Amos sovrum.

– Gardinerna är faktiskt original. De fanns i en kista på Söderlångvik och vi hittade dem nu när Söderlångvik renoverades. De var väldigt välbehållna där, men de hade fullständigt glömts bort, så det var roligt att upptäcka dem.

Före man rev Amos ursprungliga hem på sextiotalet tog man foton och dokumenterade, och det har varit till stor hjälp nu när hemmet har rekonstruerats.

Väggarna täcks av sidentapeter, exklusivt beställda från London.

– De är från en kunglig hovleverantör, de Gournay. Det är alltså några av de finaste tapeterna som man kan hitta, och de är inte precis billiga. Men Amos inredningssmak var inte anspråkslös – de är helt i hans stil, säger Kai Kartio.

Amos hem är alltså inget vanligt borgerligt hem från 1920-talet.

– Det är lite av ett romerskt palats, med mycket guld, sidenglans och starka färger, och många olika mönster. Det är väldigt ofinskt och var också ovanligt på den tiden då Amos bodde här.

Kontrasten till Amos Andersons uppväxtförhållanden är skarp. Amos Andersson föddes som en av fem söner in i jordbrukarfamiljen Andersson i byn Brokärr i Kimito. Att Amos Anderson kom från enkla förhållanden syns inte på Georgsgatan 27, däremot syns kosmopoliten Amos, som trivdes i Rom och på tyska kurorter.

– Här syns den Amos som var väldigt intresserad av kultur och framförallt jättestarkt påverkad av den romerska och den katolska världen. Den Amos som var sällskaplig och hade stora fester här.

Framförallt trivdes Amos i teaterkretsar.

– Det här hemmet är en väldigt teatral skapelse på något sätt, det är frågan om Amos privata scenografi. Jag sympatiserar väldigt mycket med Amos och det har varit jätteroligt att återskapa det här, säger Kai Kartio.

Amos Anderson lät också bygga ett litet privat kapell med en orgel. Han hade en kristen övertygelse, och var också intresserad av kyrkokonst, gammal kyrkoarkitektur och musik.

Att Amos intresserar i så hög grad än i dag, förklarar Kai Kartio med hans fascinerande personlighet.

– Han är så mångsidig och så komplex. Väldigt länge var det tabu att tala om aspekter som bisexualitet och annat. Klart att man kan fråga sig om det angår någon vad Amos gjorde i sängkammaren, men folk är väldigt nyfikna gällande det här. Det är en del av hans komplexa personlighet, och jag tycker att det har relevans. Och eftersom man inte tidigare har kunnat och velat tala om sådana saker är det kanske dags att börja göra det

Det är inte bara bortglömda gardiner som har hittats under de senaste åren. Man har också hittat en gammal diktafon med Amos röst, och ett kärleksbrev som skrivits av en av hans många väninnor, skådespelerskan Mona Mårtensson.

– Det gjordes en genomgång efter hans död och allt opassande material förstördes. Men det var fint att det här brevet hittades, det var ett gripande brev som hade fallit under en byrålåda.

– Hon sa att problemet är att ingen riktigt tycker om Amos. Inte så som våra andra ikoniska gestalter Tove Jansson eller Edith Södergran. De är så hyllade och vi tycker att de är så fina, men med Amos är det lite svårare. Det fanns mycket hos honom som var ganska osympatiskt. Han kunde vara fruktansvärt snål, alltså pinsamt snål. Men sen kunde han ju vara otroligt generös också – beroende på vad det betydde för honom själv.

För en dramatiker är det bra med en komplex karaktär.
– Det blir intressantare, och särskilt med en som inte är odelat god och förtjusande. Men han speglar också finlandssvenskheten på något vis, på gott och ont.

Gunilla Hemming påminner om att det är mycket vi inte skulle ha utan Amos.

– Vi får vara tacksamma. Han har donerat pengar och är mannen bakom så många av våra viktiga institutioner, bland annat Hufvudstadsbladet. Han höll också upp Svenska Teatern och betalade lönerna under kriget när det inte fanns någonting i kassan.

Hon återkommer till det gåtfulla.

– Man kom inte riktigt underfund med honom. Han var väldigt ensam och släppte inte människor in på livet. Därför uppstod det också en massa rykten kring honom. När jag skriver dramatik ser jag honom ur den synvinkeln att han var den enda som klarade sig av en brödraskara på fem.

Båda Amos mor och två av hans bröder led av psykiska sjukdomar, och en bror dog som barn.

– Amos var själv rädd för de dåliga anlagen. Det här är som ett mörkt grundstråk hos honom, säger Hemming.

Här, säger hon, finns fröet till hans behov av att prestera.

– Det är inte bara ett behov. Han är duktig också, och både djärv och modig när det gäller affärsverksamheter. Han var bara lite på trettio när han byggde stenhuset på Georgsgatan. Den här enorma driftigheten är helt häpnadsväckande, men till den hör också ett slugt beräknande och en hänsynslöshet.

Den konstnärliga och andliga sidan utgör en motvikt till driftigheten, men också om han var en kompetent sällskapsmänniska släpptes han inte in i de fina kretsarna i Helsingfors.

– Han var föraktad av den etablerade Helsingforsiska, liberala, akademiska och ekonomiska eliten. Det kände han av, och föraktade tillbaka. Han personifierar motsättningen mellan kultursvenskar och bygdesvenskar.

Ett område som Gunilla Hemming särskilt har intresserat sig för är den homosexuella värld som existerade på Amos tid.

– Jag har försökt studera gaykulturen, den underjordiska, homosexuella världen för att se hur den passar in på honom. Jag måste försöka förstå hur den fungerade för att få svar på den eviga frågan om han var gay eller inte.

Hemming uppfattar det som att den här delen av hans personlighet var något som han var väldigt försiktig med på hemmaplan.

– Han reste till Tyskland för studier i affärsverksamhet som ung man och har då naturligtvis kommit i kontakt med ett kosmopolitiskt nöjesliv som inte förekom i Finland. Där har han också blivit införstådd med den sortens utsvävningar som erbjöds i Berlin. Jag skulle tro att han hade en lite vacklande sexualitet, jag tror att han var bisexuell.

Med pjäsen vill Gunilla Hemming göra Amos levande, både för dem som känner till honom och för en ny generation. Men hon vill också lyfta fram språkstriden på tjugo- och trettiotalet.

– Jag har velat lyfta fram hur hårt det var. Jag tycker att vi har strukit över de såren, men de finns kvar. På den finlandssvenska sidan fanns det en ren och skär rasism mot den finsktalande befolkningen.

Pjäsen handlar om förhållandet mellan språkgrupperna, men också om finlandssvenskheten.

– Där finns också den där undfallenheten omkring Amos för att han hade så mycket makt och var så ofantligt rik. Kanske det gäller fortfarande, att man inom minoriteten inte vill ta konfrontationer utan hellre går köksvägen?

Hemming poängterar att vi ska vara glada att Amos Anderson aldrig gifte sig eller skaffade barn.

– Man kan också se det som en sorts förmögenhetsförvaltning att han inte gifte sig.

Hade han haft barn skulle all hans förmögenhet vara spridd för vinden vid det här lagen.

Peter Lindholm avslöjar inte något mer om vilka bitar som föll på plats under processens gång. Han påpekar att om man vill göra en beskrivning av en historisk person, gör man det utgående från den tid man själv lever i.

– Nu är det fråga om en dokumentär så jag måste hålla mig till fakta, därför kan jag inte avslöja alla saker som jag kan ana mig till, men det finns också sådana.

Lindholm har läst tusentals sidor och intervjuat olika personer.

– Men Amos hade mycket hemligheter och det finns skuggor. Han lever också i skuggor, i historiska skuggor. Det har förstörts en hel del brev, och redan det berättar en del.

Han hänvisar till uppgiften om att det vid renoveringen av Georgsgatan 27 har rivits en vägg, och ur väggen har det blåst upp en massa dokument.

– Varför har det funnits dokument inne i väggen?

Amos var son till Anders Andersson, Anders son, men han tog bort ett s ur sitt namn. Han ville inte vara Anders son.

Han fortsätter med att peka på fler detaljer.

– Amos var son till Anders Andersson, Anders son, men han tog bort ett s ur sitt namn. Han ville inte vara Anders son. Det säger något om början på historien.

Lindholm skulle inte vara förvånad om det ännu kommer fram ny information om Amos Anderson.

– Han hade så många lager. Vissa personer som kände honom ville inte berätta vissa saker, de ville sopa dem under mattan. Men det finns arkiv där man kan hitta information.

Å andra sidan har alla människor hemligheter.

– Tiden som Amos levde i var en annan tid, det fanns saker som man inte kunde berätta, i alla fall inte offentligt. Och så måste man komma ihåg att Amos ursprungligen var från en fattig familj. Det fanns en anledning till att allt inte sades öppet. Han var säkert hela tiden medveten om att han kunde förlora allt som han hade skapat.

Amos var någon utöver det vanliga, säger Peter Lindholm.

– Vi har ingen nu levande person som Amos, som både är förmögen och har en positiv bild gentemot kulturen, teatern, medier och vetenskap. De som jag skulle kunna tänka mig att har likadana ekonomiska resurser, dem har jag inte sett någon sådan sida av, varken på finlandssvenskt eller finskt håll.