13.12.2023 Malin Wikström

Konstsamfundet, Amos Anderson, Amos Andersons Hem, Amos Rex, Söderlångvik

Amos Rex har sedan öppningen 2018 definitivt satt Konstsamfundets satsning på konst på kartan också för en yngre publik, och också internationellt. Men Amos Rex är bara en del av Konstsamfundets satsning på konst. Konstsamfundet äger en betydande samling som huvudsakligen förvaras i Amos Rex lagerutrymmen i centrum av Helsingfors. I utdragbara hyllor förvaras konstverk i rätta förhållanden, i en temperatur på tjugo, plus-minus två, grader, och i en luftfuktighet på femtio, plus-minus fem, procent. Skulpturer står i skåp med glasdörrar, och medaljer, papper och andra föremål förvaras i skåp och lådor.

Konstsamlingen är en central del av Konstsamfundet, säger Stefan Björkman, verkställande direktör.
– Det är svårt att tänka sig Konstsamfundet utan bildkonst. Amos Rex och Söderlångvik har byggts upp kring konstsamlingen, och det arbetet bygger vi vidare på.

Konstsamlingen förvaras förutom på Amos Rex, också i Amos Andersons Hem som idag är öppet för publiken som hemmuseum, och på Amos sommarställe på Kimitoön, Söderlångvik gård, som, precis som Amos önskade, också är ett museum.

En helhet med många delar

Konstsamlingen med sina över 6155 katalogiserade verk, är en av landets största privata konstsamlingar. Det är en brokig samling som har vuxit med åren, och som kan delas in i flera olika delar.

En del består av de konstverk som Amos Anderson själv samlade, en nyare del består av nyare finländsk konst, och en del består av en betydande samling av Birger Carlstedts konst. Den inbegriper också en helhet av skulptören Felix Nylunds verk.

Den del som Amos Anderson själv införskaffade och testamenterade till föreningen Konstsamfundet, räknar Kai Kartio, museichef på Amos Rex, som en av de intressantaste av samlingen
– Amos Anderson var inte en konstsamlare på samma sätt som Gösta Serlachius, Maire Gullichsen eller liknande personer. Han köpte konst som inredning, och för att understödja. Han var en väldigt viktig mecenat, och kunde köpa ett verk bara för att han gillade motivet. Han månade däremot inte alltid om den konstnärliga kvaliteten, och han var ingen konstkännare, säger Kai Kartio.

Kartio avgår som museichef och fortsätter som senior rådgivare, efter att den nyvalda museichefen Kieran Long tillträtt i februari. Som senior rådgivare kommer Kartio att ha fokus på utvecklingen och struktureringen av samlingen.

Amos Anderson hann samla sammanlagt 438 konstverk fram till sin död 1961, bland dem finns målningar, skulpturer, grafik och medaljer.
– Samlingen av gammal konst är en ganska högklassig del av hela Konstsamfundets samling, och den hänger ihop med Amos Andersons intresse för den romersk-katolska traditionen och jungfru Maria.

Det är en samling av renässans och barock, och religiös konst.
– Förutom den delen av samlingen finns det en finländsk del där det ingår allt mellan himmel och jord. Den här samlingen skapades efter att Amos Andersons konstmuseum öppnade 1965, framförallt av min företrädare Bengt von Bonsdorff. Det är nog en av Finlands allra främsta samlingar av 50-, 60-, 70-, och 80-talskonst, säger Kartio.

Som exempel nämner han att samlingen innehåller en av de bästa Ahti Lavonen-samlingarna, en av de bästa Lars-Gunnar ”Nubben” Nordström-samlingarna, och en av de bästa Olli Lyytikäinen-samlingarna – för att nämna några.

Amos Andersons konstmuseum – föregångaren till Amos Rex – öppnade på Georgsgatan 27 i Helsingfors, i Amos Andersons gamla hem och kontor. Han hade bestämt att hans hem vid Georgsgatan och hans sommarviste Söderlångvik skulle bli museer efter hans död.

Kaj Martin är intendent på Amos Rex, och ansvarig för samlingarna och Söderlångvik. Han har jobbat så gott som hela sitt arbetsliv på Amos konstmuseer. Han kom till Amos Andersons konstmuseum som utställningssekreterare för första gången 1986, och blev fast anställd 1990. Han har haft många roller genom åren: museilektor, kurator, programchef och intendent. Han förklarar att man redan från början valde att satsa på en modern linje för Amos Andersons konstmuseum.
– Det fanns nämligen två falanger. Den ena tänkte att museet bara skulle vara ett traditionellt hemmuseum som skulle vara ganska statiskt – att där skulle finnas de konstverk som Amos Anderson själv hade skaffat, och interiörer. Sedan fanns det en annan falang som tänkte helt annorlunda, och som ville ha ett museum som ordnade specialutställningar och andra evenemang, för att på det sättet få en helt annan publik.

Kaj Martin påpekar att Amos Anderson inte hade skrivit hurudant museet skulle vara i sitt testamente. 
– Han beordrade att man skulle konvertera hans hem och kontor på Georgsgatan till ett museum, och detsamma gällde Söderlångvik. Men han sa inte hurdan verksamhet där skulle finnas, och det var den falang som ville satsa på utställningsverksamhet som vann.

Det innebar att Amos Andersons konstmuseum började koncentrera sig på samtidskonst.
– Jag har inte sett något dokument där det skulle stå att man bestämmer att man börjar koncentrera sig på den nya konsten, men det är ett faktum. Och jag förstår att det var jättenaturligt att man gjorde det också, eftersom museets linje var ungdomlig och aktiv.
Bengt von Bonsdorffs var konstmuseets chef från 1964 till 2001, då Kai Kartio tog över.
– Det hölls många utställningar under von Bonsdorffs tid. Bara med några anställda gjorde man femton utställningar per år. Det är helt galet, men man hade flera olika våningar där man hade parallella utställningar, säger Kaj Martin.

Han påpekar att det var en annan tid då man jobbade på ett helt annat sätt än man gör idag.
– Nu måste man komma ihåg att när vi på Amos Rex gör utställningar idag är de en produkt av flera års arbete, och massor av olika sakkunniga på olika områden är involverade. Allting planeras minutiöst och ingenting uppstår av en slump. På Amos Andersons konstmuseum gick man, lite karikerat, på känsla. Man hängde konsten på väggarna och satte upp lite skyltar, gjorde en pressrelease och tryckte en inbjudan.
Nu jobbar man på Amos Rex med en mycket noggrant uttänkt servicestig, där man funderar på vad besökaren möter och upplever på olika platser i museet. Det finns pedagogiska program och man funderar noggrant på målgrupperna, exempelvis på vilka språk som används.

Det är synd att en så stor del av verken hela tiden finns undangömda i lager. Det är jätteviktigt att göra samlingen tillgänglig på olika sätt

När Amos Rex öppnade 2018 hade museet 100 000 besökare under de första sex veckorna, och 500 000 besökare under det första året. Men frågan är om Amos Rex skulle ha blivit så framgångsrikt utan föregångaren Amos Andersons konstmuseum på Georgsgatan.
– Det är säkert flera faktorer som spelar in. Men det är alldeles klart att vi på Amos Andersons konstmuseum hade ett rykte om oss att vara ett nyfiket museum, som visade mycket ny konst, emellanåt också experimentell konst. Linjen var också väldigt mångsidig, så olika målgrupper tillfredsställdes säkert, säger Kaj Martin.
Han tror att Amos Andersons konstmuseum utbildade en publik, precis som andra museer i Helsingfors har gjort. Dessutom har exempelvis Museikortet bidragit till att folk gärna går på museer.
– Det är coolt att gå på museum idag, tror jag. Men publikens krav har också förändrats. Människor har rest hemskt mycket och varit på internationella stora konstmuseer. De är också vana vid att få bra service och högklassiga upplevelser. Det här är Amos Rex också ett svar på.

När Amos Rex började byggas 2015 bestämde man att inte utöka Konstsamfundets samling.

– Det blev ett tillfälligt stopp på nyförvärven, men efter att Amos Rex öppnade har vi gjort vissa undantag, säger Kai Kartio.
Han var under sin tid som museichef för Amos Andersons konstmuseum den som köpte in ny konst, precis som föregångaren Bengt von Bonsdorff
– Jag fortsatte att köpa in väldigt mycket från våra egna utställningar, så var det också på Bengts tid. Jag hade inte tid att följa med så mycket som jag borde ha gjort, men jag försökte följa med de unga, kommande och inte så etablerade konstnärerna.

De senaste åren har man köpt in enstaka verk från de egna utställningarna.
– Vi köpte ett verk som heter Enso av teamLab som gjorde invigningsutställningen då vi öppnade Amos Rex. Det finns nu i nedre aulan. När vi hade Ars Fennica-utställningen köpte vi det verk som fick mest publikröster, ett verk av Petri Ala-Maunus. Hans Op De Beeck-utställningen var en otrolig succé, men filmen som var med i utställningen kunde vi inte köpa, den var inte längre till salu. Vi köpte istället en ny film som heter Raoul, som jag tycker att är jättefascinerande. Den kommer att visas för första gången nu i vår kommande samlingsutställning, säger Kai Kartio.

Konservatorn är viktig men oftast osynlig

Att köpa mediekonst innebär helt nya utmaningar. Dem känner konservatorn Mia Derichs väl till. Hennes arbetstid är uppdelad mellan utställningskonservering och att sköta samlingen. I praktiken har det betytt att hon främst fokuserar på utställningarna. Där ingår bland annat att fundera på hur man konserverar mediekonst.
– En oljemålning kan hålla i hundra år, men mediekonst, som i så hög grad baseras på teknologi, kan vara föråldrad redan följande dag. Långvarig konservering av mediekonst kräver hjälp av utomstående, och det kostar pengar. Apparaterna som verket visas på kan bli föråldrade, och då måste man kanske börja samla på en viss typs datorer för att kunna fortsätta visa verket.

Mia Derichs håller för tillfället på att studera konservering av mediekonst, och ska ta en högre yrkeshögskoleexamen i ämnet.
– Det finns så många öppna frågor gällande mediekonst. Vi har exempelvis teamLabs verk Enso, och nu behöver vi en ny skärm till konstverket. Men konstnärerna är ganska noga med på hurudana skärmar verket får visas, och de vill inte heller att verket kopieras någonstans. Varje gång som vi måste åtgärda något så kostar det, och det är kostnader som man måste räkna in i inköpspriset.

Mia Derichs är den enda konservatorn som jobbar heltid på Amos Rex, utöver henne finns en konservator som jobbar två dagar i veckan. Mycket tid går till att undersöka och vårda verk som ska ställas ut, det gäller både verk som lånas in och Konstsamfundets egna verk som lånas ut. Mia Derichs har jobbat bara med en liten del av verken i föreningens egen samling, det är oftast samma verk som gång på gång lånas ut.
– Det här är en samling med väldigt fina verk, men den vårdar inte sig själv. Därför är det viktigt att satsa på att kontinuerligt upprätthålla samlingen. Konservatorns arbete är dessutom ganska osynligt. När folk besöker en utställning ser de inte att det har gjorts en massa förarbete för att ett verk ska kunna ställas ut.

Allt fler ska få se konsten

Samlingen är viktig, och Konstsamfundet vill visa den. Konstsamfundet är medlem i Finländska konststiftelser, som håller årliga utställningar där verk från medlemmarnas samlingar visas upp. Också Konstsamfundet ordnar samlingsutställningar. I mars 2024 öppnar Så känns det, tillsvidare. På utställningen visas verk från 1960-talet fram till idag, och temat är känslor. De mer än 100 utvalda verken lotsar besökarna genom fem olika känslor.

Förutom samlingsutställningen i vår finns det olika planer på att öppna upp Konstsamfundets samling så att fler kan ta del av den.
– Det är synd att en så stor del av verken hela tiden finns undangömda i lager. Det är jätteviktigt att göra samlingen tillgänglig på olika sätt. Man kan inte ställa ut så mycket så ofta, därför är webben en stor möjlighet, säger Kai Kartio.

Att göra samlingen tillgänglig digitalt kräver en del investeringar, och det finns också utmaningar kring copyrightfrågor. En del av samlingen finns redan på nätet, det är ett plock ur Birger Carlstedts samling som finns på Wikipedia Commons (Länk: https://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Birger_Carlstedt )

Ett annat sätt att göra samlingen mer tillgänglig är att låna ut konstverk till åldringshem.
– Vi tog emot en betydande donation av bildkonstnären Katy Gyllström. Nu har vi ett projekt där vi placerar ut hennes verk på olika äldreboenden. Det är fråga om verk som inte absolut kräver museala förhållanden. Det här är något som vi inte har gjort tidigare, säger Kartio.

Förutom att visa den egna samlingen är det viktigt för Konstsamfundet att satsa på unga konstnärer, att nå ut också i framtiden.
– Jag vill framhålla Generation-utställningarna. Att jobba med unga och ta in nya generationer är oerhört viktigt. Där tycker jag att siffrorna talar för sig själva, den senaste Generation-utställningen hade 85 000 besökare. Eftersom konstnärererna som ställer ut är 15- till 23-åringar, utan formell konstutbildning, kunde man inte vänta sig den publiksiffran, säger Stefan Björkman.

Eftersom Generation nu ordnades för tredje gången betyder det att det finns hundratals unga som har ställt ut för första gången på en Generation-utställning.

– Alla kommer ju inte att bli konstnärer, men någon blir säkert det. Det är tusentals som har varit med och jobbat och försökt komma med på utställningarna. Det börjar redan vara sådana tal att det har betydelse i samhället i stort. När vi tittar på profilerna av de människor som deltar är det faktiskt det framtida Helsingfors.

I mars 2024 öppnas utställningen Så känns det, tillsvidare med verk ur Amos Rex samlingar. På utställningen visas verk från 1960-talet och fram till idag; de mer än etthundra utvalda verken vägleder besökarna från isolation till empati, från extas till nostalgi.