Stefan Björkman, 60: Det finns många saker jag ännu vill få gjorda
Sommaren 2023 tillbringade Stefan Björkman en månad på en karg ö mitt i Medelhavet. Månaden på Ustica var en tid för långa vandringar, många tankar, världslitteratur, introspektion, tystnad och nya människomöten. En sommar (nästan) helt utan jobb. En andningspaus, några månader före sextioårsdagen.
För en person med otaliga järn i elden samtidigt var pausen en välkommen och kanske också ögonöppnande upplevelse.
– Jag hade några böcker som hade blivit olästa. Och så ville jag fundera genom några större frågor. I stället för att gå till Santiago de Compostela, där jag ändå inte skulle ha kunnat hålla mig, utan skulle ha gått för mycket per dag, så ville jag fara till ett ställe som är tillräckligt litet, så att det inte blir det som på finska heter ”suorittamista”, att prestera. Tanken var att jag bara skulle vara där. Jag visste att det kan kännas lite obekvämt några dagar i början, och att en månad är en lång tid. Men det är precis som när man far till sommarstugan. Andra människor åker på en månad till sin sommarstuga utan att det känns långt och utan att någon undrar varför.
Sen ville jag att det skulle vara vid Medelhavet, det har att göra med dofterna och smakerna och vattnet, det är ett barndomsminne. Jag ville hitta ett ställe där jag visste att det är absolut rent vatten, för det är inte någon idé att bada någonstans där du simmar bland skräp.
-Jag letade efter en plats där de här två sakerna uppfylldes: att det var en liten ö, och att det var rent vatten. Och sen hittade jag den här ön, på Google maps.
Stefan skrev ner sina upplevelser och tankar på Ustica i en blogg. Funderingar och fotografier. Bilder av turkosblått hav och steniga stränder, vägar som anlades under antiken och fält där gräslök och kapris växer. Texter snabbt nedskrivna på mobilen, ofta precis då tanken landade.
Den här texten baserar sig på ett samtal inför födelsedagen. Den tar avstamp i bloggen, i tankar tänkta i medelhavsdoft, böcker lästa i ett hus utan internet, samtal förda vid kvarterskrogens tavola communale, det gemensamma bordet.
Vi börjar med en röd tråd som Stefan har hittat i verken av tre av världslitteraturens giganter som fanns med i packningen på resan; Ibn Khaldūn, Luo Guanzhong och Herman Melville.
Allt handlar om människor. Det avgörande är människorna.
Tänk inte ledning, tänk ledare. Tänk inte resurser, tänk människor. Tänk inte kompetens, tänk kunniga människor.Människor som vill. Människor som lär sig. Människor som kan. Människor som överraskar. Människor som sviker. Människor som skapar nytt. Människor som är oresonliga. Människor som får panik. Människor som misslyckas. Människor som hoppas. Människor som gör jobbet.
Människor som tror på andra människor. Människor som får med sig andra människor.
-Jag hade funderat på ett antal böcker. De var nästan tio stycken men jag visste att tio går inte, det blir för mycket. Jag måste ha tid att fundera på dem också. Så jag beslöt att ta fyra böcker, och att också försöka skriva ner mina tankar om dem.
-Jag funderade på temat. Ryssland orkar jag inte tänka på nu, men Amerika, Kina och Islam är på sätt och vis de stora som man måste förhålla sig till idag. Så en klassiker var från dem skulle vara bra. Och sedan ville jag ha en bok som ser framåt. Så jag kollade vem som hade fått bra recensioner och The Economist rekommenderade Nomad Century. Den är lite klimataktivistisk, och först var jag skeptisk, men om nu Economist rekommenderar den och författaren kommer från klimataktivistvärlden borde det bli en bra balans. Med dessa fyra i bagaget reste jag till den lilla medelhavsön med rent vatten omkring, och så tänkte jag att få se vad det blir av den här månaden nu.
-Efter en månad där och en vecka uppe för andning och en mer konventionell semestertillvaro med Mia, var jag två veckor i Istanbul, vilket på sätt och vis var en syntes av hela grejen, med allt; både barndomskopplingen, böckerna, framtiden och allt.
Stefan är en person som det är svårt att placera i ett fack. Han har jobbat inom många olika branscher och i många kulturer. Han är ingenjör och har arbetat med hissar, banking och försäkringsbolag. Idag är det konst och kultur som gäller. Men själv ser han en klar röd tråd i sina val.
– Mitt jobb har oftast handlat om att få människor med på en resa. Om det så har varit att vi ska komma in på en ny marknad, eller om vi vill introducera ett nytt sätt att se på någonting. Om vi till exempel vill få Söderlångvik att bli en nationell sevärdhet, eller har som mål att sätta ett pensionsbolag på fötter igen. Eller att få in ett finskt företag på den japanska marknaden – det kan väl inte vara omöjligt? Det har varit frågan om att få andra med på något där oddsen inte alltid är de allra bästa – men det är ju det som gör det intressant. Man kan jämföra det med att skriva en deckare eller en pjäs – då gäller det också att få folk med i intrigen. Så här är det nu, men kom med och så blir det sådär istället.
Han skrattar, men blir allvarlig igen.
-Tråkigt får det inte bli. Lite transportsträcka måste man tåla, men sen när det känns tråkigt ska man vidare.
Det är fem år sedan Stefan Björkman började som vd på Konstsamfundet. Mycket har hunnit ändras under de här åren. Att det är så är ingen tillfällighet. Stefan är en förändrare och utvecklare.
-Alltid finns det tråkiga dagar också, men det goda med det här jobbet är att det finns ganska många olika saker att fokusera på, och de rör sig i lite olika rytm. Under sommaren på Ustica funderade jag på vad som skulle motivera mig att fortsätta fem år till. Och jag insåg att jo, det finns många saker som jag vill få gjorda ännu. Men de grundläggande sakerna har vi fått fixade under de här åren.
-De grundläggande sakerna som är fixade är två, säger Stefan, och hänvisar till Konstamfundets stadgar. Konstsamfundet ska ha ett museum med donators namn i Helsingfors, och föreningen ska ta hand om Söderlångvik.
-Vi hade väldigt kort överlappande tid med min föregångare Kaj Gustaf ”Kobbe” Bergh, kanske en och en halv dag, men det här var faktiskt det som han också poängterade. Och jag är stolt över att jag har lyckats förvalta den ursprungliga tanken med Amos Rex på ett bra sätt. Museet hade ju inte riktigt öppnat ännu när jag började, men det har etablerat sig, och det är i kärnan av det vi gör och ska göra. Nationellt tycker man att det här är ett bra bidrag till hela Finland och till Helsingfors, men samtidigt har finlandssvenskarna också röstat fram det som en finlandssvensk framgångsgrej.
-Och så är Söderlångvik i skick nu. Det var en äldre dam som gav mig en kram när renoveringen var klar, och sade att äntligen gjorde ni det, tack ska du ha. Och det kändes rätt och fint.
När blicken riktas framåt kommer samtalet in på vad Konstsamfundet är idag, och hur föreningen ser ut då man ser på den utifrån. Och så frågan om i hur hög grad Stefan Björkman och föreningen liknar varandra.
-Här blir det frågan om det som man kallar legacy. Jag sku vilja att Konstsamfundet skulle bli en mer hanterlig helhet för kommande ledare och generationer att förvalta än det Konstsamfundet som vi har idag. Mycket jobb var gjort redan när jag började, men jag sade redan då att det känns väldigt spretigt. Under de senaste åren har vi jobbat ganska mycket på att få ut mera av den kraft som vi har som helhet, av det som jag ibland kallar familjen Anderson – och det jobbet fortsätter.
Är 2022 genomfördes ett varumärkesarbete på Konstsamfundet. Syftet var att förtydliga och verbalisera den värdegrund som fungerar som bas för föreningens verksamhet. Det varumärke som mejslades fram under processen är ett viktigt verktyg i all extern kommunikation om Konstsamfundets arbete.
I samband med varumärkesarbetet definierades föreningens personlighet. Den beskrivs som världsmedborgare, nyfiken, rakt på sak, genomförare och diskuterande. På listan nämns också ord som fördomsfri, ivrig, alltid intresserad av nya idéer och synsätt på det nya och okända. Helt generellt kan man säga att det är en modern förening som beskrivs. Och att många av adjektiven också passar in på Stefan Björkman.
-Det är ju lite snopet om det sku ha gått så att jag har börjat härma Amos Anderson – men jag tycker faktiskt inte att vår definition av Konstsamfundet idag är en bra beskrivning av Amos. Men om mig själv kan jag säga att det här är det bästa jobbet jag har haft, och det är ju tur att det kommer nu – det skulle ju ha varit synd om man skulle ha haft sitt bästa jobb redan när man var 25 och allt efter det skulle ha varit sämre. På något sätt tror jag att det är naturligt att jag och min person, och det Konstsamfundet är och ska göra, sammanfaller.
-När jag jobbade på Etera tittade vi på statistik över dem vi jobbade med. Och en sak som var tydlig var att alla bolag oftast hade en vd som såg ut som bolaget. Om bolaget var specialiserat på stora projekt var vd:n en som blev ivrig av stora projekt. De som hade valt precis den personen, hade gjort sitt val eftersom de sökte någon som passade den profilen. Om de adjektiv som beskriver den verksamhet du ska leda inte alls passar ihop med de adjektiv som beskriver dig, blir det ganska svårt att leda den.
I sin Ustica-blogg skriver Stefan om att ge sig in på något nytt, om att ha tålamod med det faktum att det som ser lätt ut kan vara svårt, att andra kanske är skickligare. Han anmälde sig till en dykkurs.
Allt känns nytt och förvirrande.
Som alltid när man är nybörjare får man inte ihop de enklaste rörelser. Speciellt inte med ny utrustning. Känner mig som en gammal människa inför en ny mobiltelefon. Men känner mig inte besviken. Nu har jag prövat. Efter att ha funderat hur det känns i över fyrtio år. Alltid någonting.
På en promenad följande dag ser jag en ung trut öva sig att flyga vid berget som stupar ner i havet. Det ser knyckigt ut. Rörelserna är klumpiga. En erfarnare trut flyger lugnt bredvid och får ibland väja för nybörjaren. Jag känner igen mig.
Lite längre fram på promenaden följer jag med en falk. Mästarklass. Falken behärskar sitt element perfekt.
Jag får börja med att snorkla och vänja mig med havet.
-Det blir svårare och svårare hela tiden att acceptera att man inte kan allting från början. Man blir bekvämare med åren. Till och med att resa blir svårare. Den där starten, att ta sig an avfärden. Man måste packa och planera. Men det är inte nyfikenheten som har minskat, tvärtom. Det är den som tar över, så att jag ändå far, men det är bekvämligheten som har ökat. Men jag utmanar mig själv hela tiden – det verkar som om att det behövs lite mera sådant för att nya saker ska bli av.
-Du lärde inte dig dyka?
-Nej, och jag ska inte dyka. Det var en sak som jag fick konstatera, att läkaren i Dragsvik 1982 hade rätt. Och det var på ett sätt befriande att inse det, att det här behöver jag inte fundera på att göra mera för det går inte. Det finns alternativ, man kan snorkla istället.
Stefan Björkman fyller 60, och för någon må det låta som en ganska hög ålder. Inget i hans arbetstakt, energi eller ambitionsnivå tyder på att han själv skulle känna att åren tynger. Han har många projekt på gång samtidigt, och ännu fler på listan för 2024.
-Min farfar var smed, och i hans värld fanns ingen gräns mellan arbete och ledig tid. Det fanns feststunder då han klädde sig i kostym och åkte in till stan – men annars kunde någon komma upp på gården och någonting var sönder, och då spelade det ingen roll vilken dag det var, eller vad klockan var. Och när man tittar på arbetslivet; speciellt om man är chef för någonting tänker jag lika; vad är nu sedan fritid?
-För mig har det varit viktigt att läsa, för då kopplar jag bort allting, och är bokstavligen i en annan värld. Men annars blir det ju lätt så att arbete och fritid glider in i varandra. Därför är det viktigt att det man håller på med är intressant, så att det känns OK att gränserna blir suddiga.
Det är förstås viktigt att man vilar och ger sina närmaste tid också – men man ska inte bli stressad om man råkar få en arbetstanke när man är formellt ledig. Blir man stressad av det är det ju ganska sorgligt.
Saltsmaken. Dofterna. Det blå havet. (…)
Här på ön finns alla ingredienser. Alla dofter. Alla smaker. Inte riktigt alla. Jag får göra några små kompromisser och byta yoghurt mot mozzarella, turkiska mot italienska och baklava mot lokala efterrätter. Det är ok, det är bara nyanser.
Lavafältet vid stranden ser uråldrigt ut. Svartröda karga klippor. Små pölar där livet börjat få fotfäste. Massor med små skrevor. Osannolikt blått och klart hav. Det var så här livet började. Inget är annorlunda än miljoner år sedan.
Jag får snorkla och titta på krabbor och småfiskar. De ser ut som i ett akvarium. Det gäller att se upp för röda maneter och sjöborrarna. Kallsupen smakar salt. Jag är hemma. Det är länge sedan.
Stefan Björkman, född 19.11 1963
Viktiga jobb genom åren: Chef inom global industri på Kone, Ekonomidirektör och vice vd på Aktia, vd på pensionsbolagen Etera och Ilmarinen och många engagemang i tillväxtbolag; nu vd på Konstsamfundet och styrelseuppdrag i Stockmann, Alandia, JM AB och Cor Group
Viktiga orter i ditt liv (hittills): Kyrkslätt, Istanbul, Tokyo, Helsingfors – Medelhavet, Paris och Långtbortistan
Viktiga böcker: min bokhylla har dubbla rader av högar, från denna sommar Moby Dick
Viktiga tavlor eller andra konstverk: Fick en stor oljemålning av min faster till 10-årspresent – en blommande kastanj- den är fortfarande min favorit
Viktiga resor eller vandringar: Tusheti-dalen i Georgien, runt Manaslu i Himalaja, runt Purunpää med Mia och Ernst
Centrala förebilder: Min farfar och min pappa
Familj: Sambo Mia. Tre vuxna pojkar med långt självständiga liv. Mias tre barn. Taxen Ernst sedan två år tillbaka.
